Ha överseende med att jag provtänker högt och att det här, med största sannolikhet, är den mest ihåliga krönikan jag skrivit. Jag har i veckan funderat på det Somar Al Naher, Aftonbladets kulturskribent, skrev om hur vi blir olyckligare när vi skapar ett straffande samhälle.

Hårdare tag drabbar inte bara eftersatta grupper utan även resten av samhället, men när vi är omsorgsfulla belönar våra hjärnor oss. Vi vill göra sådant som får oss att må bra men högern har verkligen misslyckats med att definiera välmående.

I höstas röstade alla för sin egen vinning, det blev ett plånboksval med utspel ”vid pump” och vår hushållsekonomi ställdes mot ett välfärdsval. Den svenska valrörelsens intensiva känsloporr, på en aldrig tidigare sedd skala, om billigare diesel och falukorv skapade ett svenskt normalläge där våra blickar vändes mot en sänkt skatt på våra ISK-konton och bort ifrån grannen i servicekläder som knappt har råd med mat till sina barn.

Det kanske är för mycket begärt att hoppas på en regering som kan vara öppet etiskt egoistisk, vilket inte är detsamma som att vara altruist. En altruist hjälper andra utan att förvänta sig något i gengäld medan ett politiskt egenintresse få människor att tjäna andra samtidigt som det främjar deras egna intressen i slutändan.

Även vår förra regering, som nu sitter i opposition, bör rannsaka sig själv och undersöka denna utgångspunkt sedan de gått mot mitten och antagit en människofientlig politik.

I tider där en osjälvisk hållning är starkt förknippad med det tillgjorda Instagram-godhetsknarkandet, där goda gärningar ska uppmärksammas och delas, undrar jag om det är möjligt att stoppa in själviska argument för en bättre värld?

Kan Ebbas, Ulfs, Rominas eller Elisabeths dominerande drivkraft till att sakta ner våra nationella utsläpp och i alla fall försöka nå nästa etappmål underbyggas med etisk egoism? Kan en självisk vilja att företräda sina egna barns rätt att få andas frisk luft i en ren värld gå före lojaliteten med lobbygrupper som Timbro, som fördröjer Sveriges klimatomställning? Eller kan de satsa på förebyggande åtgärder istället för tuffare tag så att de slipper oroa sig för framtida våldsbrott?

Naiv som jag är tror jag på möjligheten att formulera om högerns frågor så att de får en tydlig etisk jagcentrerad utgångspunkt. För att ta sig an utmaningar som klimatkrisen behöver de själviska argument som även är världsförbättrande.

En sak är säker, att de uppburna medborgarna, som högern tjänar, inte kommer att få mer saft och kaka om de fattiga förblir fattiga eller om de riktar mer politik mot klimataktivister än mot fossilbolagens vinster – eftersom det inte går att fika på en död planet.