En av de deporterade säger att han kommer från Massachusetts medan de andra två växte upp i Georgia. Men nu är de långt hemifrån. Alla tre har nu bott i Kambodja i flera år – mot sin vilja. Hit skickades de av USA:s immigrationsmyndigheter, eftersom Kambodja anses vara deras ursprungsland. Detta trots att deras så kallade hemland var okänt för dem och trots att de inte kunde språket, khmer.

Deporteringarna till Kambodja inleddes 2002. Sedan dess har hundratals personer som levt större delen av sina liv i USA skickats hit av amerikanska myndigheter. De är barn till föräldrar som flydde från Kambodja under röda khmerernas terrorvälde och det efterföljande inbördeskriget. Mellan 1975, då röda khmererna tog makten, och fram till 1994, flydde 158 000 kambodjaner till USA.

–Jag föddes i ett flyktingläger i Thailand. Innan jag deporterades hade jag aldrig varit Kambodja, berättar Chhean, som är 35 år gammal.

–Jag visste ingenting om det här landet och kunde inte språket. Jag växte upp i Amerika, jag är amerikan, säger han.

Chhean kom till USA som fyraåring. Hans föräldrar var fattiga och traumatiserade och familjen hade det svårt.

–Livet var hårt, vi var en minoritet inom en minoritet. Det var en tuff kamp att överleva. Vi drabbades av mycket våld. Jag var tvungen att försvara mig. Det var på det sättet jag hamnade i ett gäng. Jag gjorde felaktiga val och blev ett hot mot samhället och har bara mig själv att skylla, säger Chhean.

Efter att ha suttit av ett fängelsestraff blev han deporterad av USA:s immigrationsmyndighet. Detta i enlighet med regler som innebär att personer som befinner sig legalt i landet, men saknar medborgarskap, och blir fällda för ett brott kan skickas tillbaka till sina ursprungsländer.

Det handlar om beslut som inte kan överklagas, och ingen hänsyn tas till omständigheter kring brottet.

–Immigrationsmyndigheten kom hem till mig för att gripa mig. Jag hade en gång tidigare blivit dömd för ett skolslagsmål, då jag var 18 år gammal. Tjugo år senare blev jag deporterad, berättar Jock, som är 49.

Han säger att han först satt inlåst i fem års tid, innan deportationen. Även Chhean satt fängslad innan har fördes hit, men bara i två års tid.

Jock har nu varit i Kambodja i sex år. Innan dess visste han inget om landet.

–Efter att ha kommit hit grät jag länge och trodde att mitt liv var över. En person som rånar en bank släpps fri efter 15 år och kan börja om från början. Men det kan inte jag.

De deporterade har svårt att få arbeten i Kambodja, där arbetslösheten är hög. Det blir inte lättare av att de både saknar språket och de kunskaper som efterfrågas. Kambodjas ekonomi är baserad på jordbruk, men de flesta av de deporterade kommer från amerikanska storstäder.

De möts dessutom ofta av misstro eftersom de klär och beter sig annorlunda. Många av dem är tatuerade, vilket många kambodjaner associerar till grov kriminalitet.

–Jag arbetade inom byggsektorn i USA, men här är lönerna jättedåliga. Så jag började odla mango, och när jag skördar mango kan jag sluta tänka på min situation, berättar Jock.

Chhean berättar att han led av panikattacker under den första tiden i Kambodja.

–Jag har inte anpassat mig ännu. På papperet är jag kambodjan, men jag känner mig inte som det. USA är mitt hemland, men där vill de inte ha mig längre. Jag får göra det bästa av situationen, men jag har inga stora planer för mitt liv längre.

USA:s myndigheter skulle vilja skicka fler kambodjanska medborgare tillbaka till landet. Men regeringen i Phnom Penh är mindre intresserad. De deporterade har svårt att anpassa sig till livet i Kambodja och enligt Jock lider många av psykiska problem.

–Jag känner till en deporterad som bor i mitt kvarter och som går omkring mitt på vägen hela dagarna. Han begriper inte var han är, utan tror att han fortfarande befinner sig i USA. Sådana människor borde inte skickas hit.

President Donald Trump vill skynda på deporteringarna och enligt USA:s immigrationsmyndighet finns det ytterligare 1 900 personer som borde deporteras.

Jock berättar att han har tre barn i USA, som är 24, 18 och 13 år gamla.

–Jag saknar mina barn och ringer dem en gång i veckan. Jag berättar inte för dem hur jag har det här, eftersom jag inte vill att de ska oroa sig, säger han.

De som väl blivit deporterade kan aldrig mer besöka det land där de växte upp.

–Jag skulle utan tvekan åka tillbaka direkt om jag kunde, säger Chhean.