Det finns viktiga regler att följa även för en ockuperande makt, som enligt folkrätten har ansvar för de människor som bor på det ockuperade området. Deras liv ska tillåtas fortsätta på ett så normalt sätt som möjligt och de ska – inte minst – behandlas humant och med respekt. De är i folkrättslig mening ”skyddade personer”.

Israel sköt nyligen Abdujaleel Huda al-Sadi till döds när han var på väg till skolan. Därmed blev han det femtionde palestinska barnoffret för det övervåld som utövas av ockupationsmakten. Att döda är inte detsamma som att skydda och att skjuta ihjäl ett skolbarn kan knappast kallas humant.

Femtio familjer har drabbats, femtio mödrar gråter i sorg och förtvivlan över sina dödade barn, femtio fäder tvingas bära sina dödade barn till begravning, många hundratals syskon sörjer en förlorad bror eller syster. Otaliga barn tvingas leva med oro och ångest för att vara de som nästa dag dödas på väg till skolan.

Men vad händer? Ropar medlemsländer inom EU och FN på sanktioner? Skrotas samarbetsavtal, ifrågasätts Israels deltagande i sportsliga eller kulturella sammanhang? Ställs Israel alls till svars för de brott mot folkrätten som detta utomrättsliga dödande av barn ändå utgör? Eller är det så illa att vissa länder tillåts misstolka folkrätten utan att det leder till några som helst efterräkningar? I så fall är det mycket svårt att upprätthålla tron på och respekten för världssamfundets organ. Och då är vi på ett starkt sluttande plan.

Den 29 november infaller den dag som FN utsett till en dag för solidaritet med det palestinska folket. Då, om någonsin, bör FN:s medlemsländer besluta om sanktioner mot Israel – sanktioner som måste gälla till dess att folkrättens regler följs och internationell humanitär rätt respekteras. Det ger tyvärr inte de femtio dödade barnen livet åter, men det är ett tecken på verklig, konkret solidaritet med det palestinska folket.