En modernisering av könstillhörighetslagen var på gång i flera år. På veckans Under ytan berättar Lukas Romson om en process som drog ut mer och mer på tiden och om lagförslag som krympte och krympte tills nästan ingenting fanns kvar.
Sverige var först i världen med en könstillhörighetslag. Men blir vi sist med en modern sådan?Frågan har dragits i extrem långbänk, turerna har varit många. I somras precis inför Stockholm Pride slog Socialdemokraterna på stora trumman, nu skulle det minsann bli verkstad! Men, det var inget skarpt lagförslag utan ännu ett utkast. Som ingen kände igen och som var så urvattnat att det knappt innebar någon förändring alls av nuvarande lag. Så vad hände egentligen?
Låt oss först backa bandet, till 1972. När Sverige blev först i världen med att ge transpersoner rätt att byta juridiskt kön och få statens hjälp att fixa till kroppen. Men kraven var tuffa, med dagens mått inhumana. Personen skulle både ha en diagnos som transsexuell, vara ogift, över arton, svensk medborgare och steril. Då en fantastisk reform, idag tämligen föråldrad alltså.
Juridiskt kön
Med start kring början på 2000-talet växer sig transrörelsen i Sverige allt starkare. Efterhand lyckas man utmönstra flera av de för en modern människa mer bisarra kraven i lagen. Men kravet på diagnos för att byta juridiskt kön kvarstår. Liksom kravet att den som ansöker måste vara myndig. Det är också fortfarande Socialstyrelsens Rättsliga råd som handlägger ansökningarna och bestämmer vilka handlingar som krävs. Rättsliga rådet är kända för sin mycket stelbenta lagtolkning. De kräver både diagnos och ett läkarintyg från ett av specialistteamen för könsdysfori. Team dit det i dag är minst två års vårdkö.
Så den som redan lever som man men har kvinnligt personnummer måste alltså först stå i några års vårdkö, sen traggla sig igenom vården ett par år, få en diagnos och sedan vänta på att Rättsliga rådet ska vända papper i sisådär sex månader. För ett ärende som skulle kunna vara lika snabbt och enkelt som att byta namn.
Kalla fötter
Vän av ordning kan här invända att det verkar läggas omotiverat mycket statliga resurser på att kontrollera just transpersoners behov av att byta juridiskt kön. Det är åtminstone vad transrörelsen tycker. Och man har medhåll, även på högsta nivå. Europarådets ministerkommitté sa redan 2010 att processen för att byta juridiskt kön i medlemsländerna borde vara snabb, enkel och transparent. När det gäller EU-rätt är Sverige ofta snabb på bollen, varför inte när det är Europarådet och mänskliga rättigheter det handlar om?
Man har så klart diskuterat frågan, väldigt mycket faktiskt. Kanske för mycket, det är numera svårt att leta sig tillbaka till den första utredningen där frågan avhandlades mer ordentligt, SOU 2014:91. I den var både juristexperter, läkare och transrörelsen överens, både självbestämmande och att låta även minderåriga byta juridiskt kön var en bra idé. Men konservativa krafter var inte lika glada och regeringen Löfvén fick kalla fötter, det blev inte ens en lagrådsremiss. Istället blev det två nya utredningar. De resulterar sedan i en lagrådsremiss, augusti 2018. Som av en händelse just före Stockholm Pride, ett valår.
Vallöftet som försvann
Socialdemokraterna går alltså 2018, ihop med Miljöpartiet, ut med ett vallöfte om en ny könstillhörighetslag. Man lovar att transpersoner inte längre ska behöva ha kontakt med sjukvården för att byta juridiskt kön och transpersoners egenmakt hyllas. Trans- och hbtq-organisationer har en del invändningar när det gäller försämringarna för minderårigas möjligheter till kirurgi jämfört med förra förslaget men är ändå glada att det äntligen händer något. Vid det här laget har dessutom redan delar av tre stora förbundsstater och tolv länder infört självdefinition. Bland dem återfinns Danmark och Norge. Sverige släpar efter.
Men, sen händer ingenting. Igen. Förrän 2021, Löfvén lovar beslut om ny lag före mandatsperiodens slut och ett utkast till lagrådsremiss presenteras. Under tiden har ytterligare tre länder hunnit före Sverige och infört moderna könstillhörighetslagar, däribland Island.
Remissinstanserna är hyggligt positiva och hbtq-rörelsen hoppas att det äntligen ska komma ett skarpt lagförslag. De hoppas förgäves, trots att det våren 2022 sannolikt finns riksdagsmajoritet för att införa självdefinition som regel tar regeringen inget initiativ.
Istället kommer som sagt ännu ett utkast till en lagrådsremiss, framtaget utan kontakt med vare sig hbtq-socialdemokrater eller NGOs. Och precis som 2018 sker det inför Stockholm Pride, ett valår. Att partiet tappat allt förtroende i transfrågor har man tydligen missat, man verkar på allvar tro att förslaget ska tas väl emot. Trots att det har få likheter med det förslag hbtq-rörelsen ett halvår innan lämnat remiss på. Det är nu så försämrat att det i princip inte finns något kvar av den rejäla reform som föreslogs 2015. Möjligheten för minderåriga att åtminstone i undantagsfall få kirurgi och byta juridiskt kön är borta. Försvunnen är även den tunga reformen, möjligheten att byta juridiskt kön utan diagnos och vårdkontakt. Den är lika utraderad som alla hänvisningar till Europarådets rekommendationer om en snabb, enkel och transparent process.
Varför så svårt?
Så varför har Socialdemokraterna haft så svårt att komma till skott? Och varför valde man vintern 2022 att inte gå vidare med ett förslag som man själv lagt och som hade stöd i riksdagen? Det finns två lika enkla som tråkiga förklaringar; Miljöpartiets sorti från regeringen i november 2021 och Morgan Johansson. Insatta källor gör gällande att det var Johansson som i alla förhandlingar mellan de två regeringspartierna genom alla år vägrade acceptera att det skulle gå att byta juridiskt kön utan diagnos och vårdkontakt. Miljöpartiet har hela tiden varit de som drivit på sin mer konservativa regeringspartner i hbtq-frågor. När de klev av fanns inte längre någon som sa emot. Idén om en modern könstillhörighetslag som följer Europarådets rekommendationer följde Miljöpartiet ut genom dörren, kvar blev Socialdemokraterna och Morgan Johansson.
Hela frågan är en pinsam långbänk för Socialdemokraterna. Efter årsskiftet blir troligen Finland det sjuttonde landet som får en modern lag på plats, som erkänner att det är upp till vuxna individer att själva avgöra sin könsidentitet. Att det inte är något vården eller staten behöver lägga sig i. Ett enkelt ansökningsförfarande, som vilket myndighetsärende som helst. Då blir Sverige sist kvar i jumboklassen i Norden. Där lär vi bli kvar, sittande regering kommer knappast vilja förbättra situationen för transpersoner. Det fanns en möjlighet, Socialdemokraterna kunde ha tagit den. Nu har tåget gått, för de närmsta fyra åren. Socialdemokraterna lovade en kostym och levererade inte ens en tumme.
