”Kroppsaktivisternas lögner får inte stå oemotsagda” kunde vi läsa i en debattartikel i DN den 18 november. Samtidigt som artikeln själv for med en hel del osanningar. Vi är flera kroppsaktivister som stått frågande inför denna attack på vårt community. Inte frågande inför att den kom, för det är vi vana vid. Inte heller förvånade över lögnerna och överdrifterna om vad vi påstår, dem är vi också vana vid. Det som vi stått frågande inför är att attacken denna gången kom från ett flertal personer inom vården. De som påstås ha vårt bästa för ögonen.

Det är svårt att ta debattartikeln på allvar när de till exempel förnekar, eller faktiskt inte kollat upp, vilken bakgrund Stina Wollter och Erik Hemmingsson som skrivit boken Kriget mot kroppen faktiskt har. Snorkigt skriver man att bokens författare helt saknar medicinsk kunskap och att om boken hade handlat om till exempel högt blodtryck hade man aldrig accepterat en bok skriven av lekmän. Att Erik är docent i metabolism och har doktorerat med fokus på överviktsbehandling och är en av Sveriges ledande forskare inom just obesitasvården vill de inte kännas vid. Är det för att hans forskning och kunskap sätter fingret på den bistra sanningen: Det vården gör i dag fungerar inte! Stina påstås så klart inte vara medicinskt kunnig, det är inte hennes roll i boken. Det hon bidrar med är lite av alla de vittnesmål hon genom åren fått in från patienter som felbehandlats, kränkts och i dag undviker vården på grund av vårdgivarnas diskriminerande syn på deras tjocka kroppar.

Jag vet ingen kroppsaktivist som påstår att fetma är helt ofarligt. Tvärtom! Vad som däremot ofta sägs är att vikthets och bantning inte löser det problemet. Att kostomläggning och rörelse är bra för hälsan även om vikten inte rör sig nedåt. Att människor mår bättre och blir friskare om man fokuserar på välmående såväl fysiskt som psykiskt utan att ha vikten som enda mått på om behandlingen lyckas.

Vad vi säger är att när över 90 procent misslyckas med att gå ner och hålla en lägre vikt efter en diet så är det orimligt att skambelägga individen som misslyckats. Skuldbelägg istället samhället som gör det omöjligt att gå ner. Vad vi framför allt säger är: Människor som mår bra och tycker om sin kropp behandlar den bättre. Tar hand om sig själva bättre. Med mer rörelse, mer varierad och bra kost, mer vila och överlag en bättre livsstil. Människor som mår dåligt och hatar sin kropp tar inte hand om den. Detta ger en sämre livsstil med ökad psykisk ohälsa, sämre kost och mindre rörelse eftersom personerna isolerar sig.

Debattörerna menar att det är oetiskt att säga att det är omöjligt att gå ner i vikt. Jag ställer motfrågan om det inte är oetiskt att fortsätta skära sönder människors kroppar och sätta dem på pulverdieter för att forma dem efter ett ideal som samhället motarbetar? När vi lagt mer än 100 år på att tjata om dieter och att ”äta rätt” samtidigt som vi ändå blir större och större, är verkligen det oetiska då att säga att vi måste tänka om, och inte att fortsätta i samma spår där individen får klä skott för samhällets misslyckande?