I morse fattade klimatmötet Cop27 beslut om att inrätta en fond för kompensation till fattiga länder för de skador som rika länders utsläpp orsakat. Däremot gjordes inga framsteg ifråga om utsläppsminskningar. Fonden för ”loss and damage” blev i slutändan det enda positiva resultatet från mötet, tycker svenska bedömare.
Tidigt på söndagsmorgonen antogs ett slutdokument vid klimattoppmötet Cop27 i Egypten. Fonden för skador och förluster blir verklighet, men det har inte gjorts några skärpningar ifråga om minskade utsläpp. Att mötet är ett misslyckande, med överenskommelsen av fonden som den enda ljuspunkten, tycks vara en lägesbeskrivning många håller med om. På hemmaplan har flera miljöorganisationer kommenterat resultatet.
– Naturskyddsföreningen hade velat se mycket skarpare skrivningar om 1,5-gradersmålet och hur det ska uppnås, samt att alla fossila bränslen och subventioner ska fasas ut. Detta är ett undermåligt svar på klimatkrisen – och tiden håller på att rinna ut, säger Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen, i ett pressmeddelande.
Men det är glädjande att länderna har enats om en fonden, fortsätter hon.
– Resultatet från Cop27 kan beskrivas som ett litet steg mot klimaträttvisa.
David Mjureke, senior rådgivare i klimat- och energifrågor på Världsnaturfonden WWF, har samma uppfattning.
– Förbättrade möjligheter till ersättning för klimatskador är viktigt ur ett rättviseperspektiv och det beslutet är det enda betydande framsteget vid COP27. Utan mycket stora utsläppsminskningar kommer det dock inte finnas någon möjlighet för fonden att hålla jämna steg med skadorna, säger han i ett pressmeddelande.
"Fundamentalt misslyckande"
Trots att länderna vid förra årets Cop i Glasgow fick i uppgift att presentera skärpta utsläppsmål till årets möte var det bara ett fåtal länder som gjort läxan. Det är numera tal om att fasa ned snarare än att fasa ut fossila bränslen, och det blev inga skrivningar om skapare åtgärder.
– Det fundamentala misslyckandet att komma överens om åtgärder för att minska utsläppen vid Cop27 sätter en enorm press på världens ledare att omedelbart öka ambitionerna och ansträngningarna för att hålla Parisavtalets mål inom räckhåll. Världen har inte råd med ännu ett förlorat år i det internationella klimatarbetet, säger David Mjureke.
Även Greenpeace säger enligt TT i eitt uttalande att ”vi måste säkerställa att de länder och företag som bär störst ansvar för klimatkrisen ger det största bidraget”.
Också för EU-parlamentarikern Pär Holmgren (MP) var det viktigaste med mötet att få fonden på plats.
– Rika länder måste på allvar ta ansvar för de utsläpp vi gjort och de konsekvenser det leder till i stora delar av världen. Men det är fortfarande mycket frågetecken även kring det här och mycket av detaljerna har skjutits fram till nästa år. Men när det gäller klimaträttvisa är det ett litet steg framåt.
Viktigt med skuldfrihet
En grupp med representanter från ett antal länder ska under det kommande året lägga fram förslag om hur fonden ska utformas. Pär Holmgren understryker vikten av skuldfrihet.
– Så fort vi pratar pengaöverföring till fattiga länder så är det viktigt att det inte handlar om lån, då fastnar ju länderna i en skuldfälla istället.
Pär Holmgren säger att han inte hade speciellt höga förväntningar inför det här mötet, men ifråga om utsläppsförhandlingarna tycker han ändå att resultatet är riktigt illa.
– Det är katastrofalt att vi 2022 inte har kommit längre i den här typen av förhandlingar. Det är fortfarande ett slags spel där alla försöker hitta någon annan att skylla på. Ingen kliver fram och tar ett ansvar, och där tycker jag också att EU spelar ett väldigt tveksamt spel.
Ingen vill ta ansvar
Han syftar på att Ursula van der Leyen och Frans Timmermans ständigt återkommer till att EU har ledarskapet i klimathanteringen.
– Men bara för att vi är lite ambitiösare än Kina och USA så är vi inte ens i närheten av att göra vad som krävs. Det känns fullständigt fel att prata om ledarskap, anser Pär Holmgren.
Att ingen faktiskt vill ta ansvar ser han som den största enskilda orsaken till att man inte kom längre med att begränsa utsläppen.
– Om man jämför med andra stora kriser, ekonomiska, covid, militära hot, då tävlar alla länder om att visa hur de tar fullt ansvar, man sitter inte och väntar. Men när det gäller klimat och biologisk mångfald vill ingen ta det där riktiga avgörande klivet, utan man säger att vi kan tänka oss att gå hit om ni också ni går till den här nivån.
