Winnet Shamuyarira var senast i Sverige 2007, vid ungefär samma tid på året.

– Klimatkrisen är över oss, säger hon, och minns hur det den gången var betydligt kyligare än denna milda november.

Shamuyarira kommer från Zimbabwe och tillhör organisationen Womin, en panafrikansk ekofeministisk allians som stödjer kvinnors organisering, och ifrågasätter den storskaliga utvinningen av naturresurser i Afrika. Hon är i Stockholm för att tala vid ett seminarium anordnat av partnerorganisationen Afrikagrupperna, och hon deltar också på MR-dagarna i Örebro. Samtidigt pågår Cop27 i Egypten, ett möte hon inte ger mycket för.

– Jag antar att diskussionen om skuld och kompensation är av intresse. Men vi måste också vara väldigt medvetna om att rum som Cop är rum som upprätthålls av precis samma företag som också är ansvariga för den klimatkris vi befinner oss i, och våra regeringar har blivit medbrottslingar. När man tittar på Cop och dess infrastruktur så är den uppbyggd för att ge makt och röst åt dessa företag. Lobbyisterna för så kallade falska lösningar är fler än någonsin på Cop i år. Så vi måste skapa våra egna rum där lösningar faktiskt kan uppnås. Det är så mycket pengar som läggs på Cop, men de som påverkas av krisen är inte nödvändigtvis del av diskussionen och förhandlingarna. Det är en fråga om vem som har makt och inflytande och det är de som sitter vid förhandlingsborden.

Revolutioner börjar med gräsrötterna

De globala ledare som samlas förmår inte erkänna sin delaktighet i krisen, en kris som i hög utsträckning drabbar de afrikanska folken, menar Winnet Shamuyarira.

– Det är ett ”big power house”. De flesta av våra institutioner har aldrig riktigt varit transformativa platser, och jag tror inte att de någonsin blir det.

Behöver man inte på något sätt ändå ha tillgång till sådan makt för att åstadkomma förändring?

– Jag tror på att makten finns hos folket. Revolutioner har alltid startat med gräsrötterna, aldrig uppifrån. Jag vill tro att om människor förstod vilken makt de har – det är därför byggandet av rörelser blir ett väldigt viktigt verktyg i mobiliseringen, för när det finns ett kollektiv bakom en fråga blir det väldigt svårt att ignorera den. Vi behöver få folk att börja tro på sin inneboende makt, och folk måste samlas och förstå kopplingen mellan kamper.

Winnet Shamuyarira och Womin arbetar nära kvinnor som blir lidande av den omfattande gruvnäring som i det närmaste har exploderat på den afrikanska kontinenten. Gruvbolagen exploaterar både mark och människor, och lämnar förödelse efter sig.

– Det är överallt, i varje land. Det är storskaligt och det är sorgligt. Alla afrikanska länder är under hot, för det handlar om så mycket pengar. Och inget återställs, de bara gräver, tar, och lämnar platsen. De boende får själva försöka rädda vad som är kvar. Det är exploatering på högsta nivå.

Kolonialism på ny nivå

Gruvbolagen har hemvist i alla möjliga länder, från Kina till Kanada. Sedan har bolagen i sig finansiärer som till exempel de svenska AP-fonderna.

– Det handlar inte så mycket om var bolagen kommer ifrån. The African development bank är en så kallad afrikansk bank, men dess finansiering kommer från en massa andra länder. Det är en bank som verkar för sina finansiärers intressen och den är ansvarig för att ha backat upp flera väldigt destruktiva gruvprojekt.

Situationen är inte på väg att bli bättre på något sätt, enligt Winnet Shamuyarira.

– Det är kolonialismens och imperialismens nya uttryck, det är på en helt annan nivå nu. De talar om för oss att gruvverksamhet är basen för utveckling i många länder, det profileras som den rätta vägen att gå för att länder ska utvecklas. Kol, olja och gas exploateras i stor utsträckning. Och kriget i Ukraina leder till ett ännu mer intensivt sökande efter länder där man kan utvinna olja eller gas.

Inspiration och solidaritet

Men allt är ändå inte nattsvart.

– Jag har kanske målat upp en väldigt dyster bild, och det är sant, gruvbolagen gör det de gör, men det är också viktigt att samhällen gör motstånd. I Sydafrika har vi haft ett rättsfall där folket vann, de vågade säga nej till gruvnäring och utvinning och de vann i rätten. De gick samman och kunde säga, vi vill inte ha det här.

Sådana fall kan inspirera andra samhällen att våga ifrågasätta gruvbolagens löften om blomstrande utveckling, och kräva att exploatörerna tar ansvar för den skada de åsamkat innan de tillåts ta ny mark i anspråk. Det var ett starkt uttryck för solidaritet, säger Winnet Shamuyarira.

– Vi kan lära oss av varandra och fortsätta göra motstånd. Kvinnor gör motstånd och vinsterna kan verka små, men de är egentligen enorma. För om ett samhälle säger nej kan det fördröja processen med fyra eller fem år innan gruvbolaget kan börja exploatera, och de åren betyder att människors röster hörs.

Klimatskulden pudelns kärna

Givetvis är det svårt att sätta sig upp emot en näring med så mycket makt och pengar.

– De har kapaciteten att skapa motsättningar i kampen. De kan muta ledare och orsaka osämja. Så det blir väldigt viktigt med politisk förståelse, när man jobbar utifrån en politisk bas vet man att det är ett kollektiv, man vet var motståndet kommer ifrån och varför det är viktigt att fortsätta säga nej.

I skrivande stund har maktmötet Cop27 gått in på övertid, bland annat på grund av den infekterade frågan om klimatskadestånd, och det eventuella införande av en ny fond för att hantera skador och förluster till följd av klimatförändringarna. ”A good move”, säger Winnet Shamuyarira, men med en viktig brasklapp.

– Afrika har haft väldigt lite påverkan på klimatkrisen, men vi är ändå de mest drabbade. Fattiga länder har väldigt lite att sätta emot när det kommer till klimatförändringarnas effekter. Det talas om skuldfri finansiering som handlar om kompensation. Men, vi måste också ha klimatskulden i åtanke och placera den i kolonialismens och slaveriets historia. Det som ger mig obehag är att de är skyldiga oss detta.