Det är bara en dryg vecka kvar till filmfestivalen ska börja när jag möter Jonas Holmberg på festivalens kontor, beläget på fjärde våningen alldeles bredvid huvudbiografen Draken.

Det märks att stressnivån är hög när han något försenad kommer inrusande, men det som framförallt skiner igenom när vi börjar prata är en väldigt stark glädje och ett engagemang för film.

Ni har nationalism som ett tema i år, hur valde ni det temat?

– Vi ser oss omkring och märker att nationalismen blir en alltmer högröstad politisk kraft, både i Sverige och utomlands. Våra ingångar i det här är två: dels intresserar vi oss för hur filmare väljer att skildra de här nationalistiska strömningarna.

– Det andra är hur filmens och nationalismens relation ser ut, alltså hur filmer påverkar vårt nationalistiska tänkande. Filmen har alltid varit en central kraft för att skapa, behandla och utmana idéer om vad nationen är och vilka som tillhör nationen.

Har inte film också använts en  hel del i propagandasyfte?

– Absolut. Det finns rena propagandafilmer och där har vi ett bra exempel i år när vi visar en väldigt sällan visad film, nämligen Karl XII från 1925. Den skapades i syfte att stärka de patriotiska och nationalistiska stämningarna hos svenska folket av ett nystartat filmbolag som drevs av höga militärer. Tanken var att det skulle bli en serie med stora kungafilmer men det blev bara den här.

– Men sen finns det ju även filmer som Änglagård eller Sällskapsresan som inte är propaganda men som ändå formulerar en idé om vad som är svenskt. 90-talet är också en väldigt intressant tid då migrationen slår igenom i svensk film, då kommer en massa filmer som börjar behandla och omförhandla det här temat vad det är att vara svensk med Jalla, jalla som det kanske allra tydligaste exemplet.

Ojämlikheten

Du skriver i programmet att ni arbetar för att vara en motvikt till ojämlikheten i filmbranschen. Kan du berätta mer om hur ni gör det rent konkret?

– Filmvärlden är extremt ojämställd. Det är framför allt en stor majoritet män som gör filmer. En av våra grundvärderingar är att lyfta en mångfald av berättelser. Vi ser både ett konstnärligt och ett demokratiskt värde i det. Till exempel visar vi filmer från hela världen istället för bara de länder som normalt är dominerande.

– Men vi ser också ett värde i att lyfta fram kvinnliga filmskapare. Vi tror att det blir en mer spännande filmfestival om fler röster får komma till tals.

– Rent konkret betyder det att vi letar mer efter filmer som har kvinnliga regissörer till exempel och lyfter fram dem i våra tävlingar. I år är alla tävlingarna jämställda eller kvinnodominerade. Det har inte bara att göra med oss utan också ett bredare arbete inom de nordiska länderna där vi ser en stark feministisk rörelse.

Har du några siffror på hur stor andel av regissörerna i år som är kvinnor, till exempel?

– Det är ungefär 37–38 procent. I både ett svenskt och ett internationellt perspektiv är det en hög siffra. Den sticker ut, även om det inte är 50/50. Man får se det mot bakgrund av en ojämställd filmstruktur.

Nordisk film

Vad skulle du säga är det mest utmärkande för Göteborgs filmfestival i jämförelse med andra internationella filmfestivaler?

– Det är vårt fokus på nordisk film. Det är för att se nordisk film som människor åker från hela världen till Göteborg. Vi har en dubbel roll där vi dels vill ta världens bästa filmer till Göteborg men också Nordens bästa filmer ut i världen. Festivalen ska vara en språngbräda för nordisk film ut i världen, och den fungerar som det.

– Något som också utmärker den här festivalen är att vi har så mycket diskussioner om film. Vi har ett enormt seminarieprogram där vi möter filmskapare och pratar om de frågeställningar som tas upp i filmerna. Vi har till exempel en dag där vi pratar om vårt nationalistiska fokus ur en rad vinklar. Sen har vi också en dag med fokus på kinesisk film där vi pratar om Kinas förändrade roll i filmvärlden, bland annat om filmen som en nyckel för Kina för att uppnå det kulturella inflytande som de vill ha.

Masthuggskyrkan

Ni kommer även att ha vertikal filmvisning inne i Masthuggskyrkan. Vad kan du berätta om det konceptet?

– Det är ett speciellt arrangemang som vi velat göra i flera år. Vi fraktar hit en biograf från Holland och bygger upp den i Masthuggskyrkan. Det som är speciellt är att bioduken och projektorn har vridits nittio grader.

– Det har gjorts filmer i över hundra år och det som har förenat alla är att de har haft ett liggande format. Men det håller på att ändras nu med mobiltelefonerna där det passar bättre med ett stående format. Det kastar om idéerna om vad en filmbild är.

– Det här är ett sätt att omfamna det här formatet som jag tror kommer att bli mer och mer vanligt.

Hur många av alla filmer som visas har du själv hunnit med att se?

– Vi visar cirka 400 filmer, av dem har jag kanske sett en tredjedel. Men vi är en programgrupp på tio personer som jobbar med det här hela året och tillsammans ser vi många tusen filmer. Så det är verkligen ett grupparbete.

Filmtips

Om vi bortser från de bredaste och mest uppmärksammade filmerna, vad i programmet skulle du mest vilja rekommendera?

– Om jag ska rekommendera något så tycker jag man ska gå på några av filmerna i vår nordiska tävling, till exempel Jimmie av Jesper Ganslandt, där han själv spelar huvudrollen tillsammans med sin son. Den skildrar flyktingkrisen men ur ett fantasiperspektiv där det är Sverige som är drabbat av krig. En otroligt aktuell och vacker film.

– Även Iram Haqs film Vad ska folk säga som handlar om en ung norsk kvinna som drabbas av hedersförtryck och tvingas kämpa mot ett våldsamt patriarkat, och som är baserad på hennes egna erfarenheter.

För den som går på festivalen kan programmet kännas lätt överväldigande. Hur ska man egentligen göra för att hitta fram till sina favoritfilmer?

– Vi har gjort en ny programsida som ska göra det lättare om man är intresserad av ett speciellt ämne eller speciellt land, men om man kommer helt blank så är mitt tips: gå till Draken.

– Där är det alltid festivalkänsla med mycket publik, många stjärnor och bara en massa bra filmer. Det tycker jag är ett bra sätt att uppleva och förstå vad Göteborgs filmfestival handlar om.