Sedan i mitten av september har jag suttit framför just den här datorn, i just det här rummet och försökt att skriva någonting klokt. Några förnuftiga tankar om tidens flykt och världens gång, reflektioner om tillvarons med- och motgångar. Kanske ett och annat tröstens ord, påpeka att Rom inte gick under på grund av en och annan idiotisk kejsare – kort sagt skriva om varför det gick som det gick i årets val och avslutningsvis mana till tålamod, måttfullhet, ödmjukhet och tapperhet.
Men det är som förgjort.
Det kokar. Varenda gång jag har försökt att verka spirituell och historisk i största allmänhet har historien hånskrattat mig rakt i nyllet – det är visserligen sant att Rom inte gick under på grund av den långa raden av idiotiska kejsare, utan på grund av att det romerska riket var fullt av mer än lovligt korkat folk som inget annat önskade sig än lägre skatter, större kåkar, mer slavar och en sjudjävla massa kosing.
Allt jag innerst inne vill kläcka ur mig är svordomar och sarkasmer, precis så där på gränsen – så att folk börjar undra om det inte är dags att den där Alkarp – eller vad fan han nu heter – äntligen slår ihop laptopen och sticker i väg på någon slags off-grid-semester i några år. Och visst, det går ju inte att komma ifrån att det vore ganska underbart.
Men när jag såg rapporteringen från Cop27 insåg jag att det inte är läge att hålla tyst. Först ramlar Andrzej Duda, Polens president, in och påstår att Polen är en ”förebild”. Det är lite överraskande, eftersom det koleldade landet länge har kämpat mot hårdare klimatåtgärder. På amerikansk tv säger de att Kina och Indien menar att de ”rika länderna” måste bjuda till. Och det måste de ju. Men det är intressant att det kommer från två kärnvapenmakter som dessutom har väldigt påkostade rymdprogram. Och titta! Där står han, statsministern i Åkessons regering. Han har suttit där och lyssnat på vad som behöver göras – och gör precis tvärtom!
Och just då, när till och med Boris Johnson börjat begripa att det är allvar nu, tar Åkesson tillbaka allt han hade sagt innan valet – om människan och klimatet – och gav återigen ordet ”jubelidiot” ett svenskt nylle. När en partiledare av den kalibern lockar 20 procent av väljarkåren måste man ställa sig några viktiga frågor. Hur gick det här till? Ett val som borde ha handlat om hur vi snabbast skrider till verket för att rädda vår jord kom istället att handla om billigare bensin och dyrare elbilar.
Men något positivt finns det väl att tänka på? Jorå. Det ser faktiskt ut som om republikanska väljare har tröttnat på de värsta högerextremisterna. Man vet nämligen att något är på gång när till och med Rupert Murdochs vämjeligare kreationer – som New York Post och Fox news – vänder Trump ryggen. Den utlovade republikanska vågen uteblev.
Men vad som verkligen är intressant är varför folk överhuvudtaget röstade. Det sedvanliga midtermsskolket uteblev. Enligt The New Republic visar vallokalsundersökningarna att ”klimatväljarna” aldrig varit så många. Andelen väljare som prioriterar klimatet ökar stadigt.
Nej, det är inte läge att lägga ner pennan.
Intressant utveckling bland amerikanska väljare.
Alltså – den här regeringen? De skojar, eller?
