Vi måste fortsätta att tala om Tidöavtalet! Vi, som innesluter människor när vi talar om medmänsklighet och mänskliga rättigheter och inte vill sortera människovärdet efter ursprung eller religionstillhörighet. Som anser att det bara ska finnas ett medborgarskap. Inte ett som kan återkallas eller ett som innebär att man inte har rätt till samhällets omsorg och skyddsnät, som andra har. Vi, som fortfarande anser att det minsta man kan göra för den som tvingas lämna allt och fly, är att mötas i respekt.

När makthavare och media springer åt höger och sedan pekar finger åt oss som står kvar, och kallar oss åsiktsextrema, trots att det till för bara några år sedan ansågs självklart. Att vara antirasist. Att vara för att stötta projekt i utvecklingsländer. Att vilja rädda mänskligheten undan klimatkatastrofen.

Aldrig får vi vänja oss! Aldrig får vi tänka att det inte är så farligt. Förlora perspektivet för vad som är det normala. Vi får inte sluta bli mycket upprörda, bara för att vi slipper utsättas för de apartheidliknande kränkningar som Tidöavtalet förespråkar.

Vi får inte bli en passiv del av ett sådant förtryck, bara för att vi, tack vare just sådan politik, slipper se det mesta av det. Bli så vana vid att klassa människor efter deras yttre att vi till slut tänker att det är rimligt att stoppa någon med “icke-svenskt utseende” för att göra en identitetskontroll. Eller i en visitationszon där människor får sina tillbehörigheter genomsökta och kroppar muddrade. Vad sätter det för spår i barn som tvingas se sina föräldrar förnedras offentligt? Eller dem själva, inför sina kompisar?

”Man slipper dö” är ambitionsnivån som Jimmie Åkesson preciserade i SVT Agenda. Men man ska inte få rätt till jämlik vård, inte få hjälp med sjukpenning, försörjningsstöd eller ens barnbidrag, om man inte sköter sig, lär sig svenska och fixar jobb på en arbetsmarknad som i rapport efter rapport visar sig diskriminera personer med icke-svenska namn. Man slipper att dö, men man blir en andra klassens medborgare. Detta i ett land som redan i dag uppvisar EU:s mest extrema skillnad mellan den inhemska befolkningens välstånd och invandrares nöd.

Som forskaren Tobias Hübinette konstaterar är andelen utrikes födda invånare som lever i materiell fattigdom nästan sju gånger så stor som bland de inrikes födda invånarna i Sverige. Han har också analyserat Rädda barnens rapport om barnfattigdom. Nästan 44 procent av alla barn med utländsk bakgrund växer upp i socioekonomisk utsatthet. Att jämföra med 7,3 procent av majoritetssvenska barn. Hur kan man tro att sådan form av diskriminering leder till integration och inte alienation?

Så vi måste fortsätta att prata om Tidöavtalet. Vi, som inte vill göra skillnad på människor. Vi måste larma och larma igen. Vädja till det medmänskliga och modiga i oss. Påminna varandra om att ett annat samhälle är fullt möjligt.