När familjen flyttade till Hammarkullen 1971, det då nya bostadsområdet i Göteborg som hade byggts upp som ett led i miljonprogrammet, var Per Herngren tio år. Det var delvis där, i möten med människor från olika delar av samhället och världen, som hans världsbild och övertygelse om ickevåldets kraft började växa fram. Att fadern var pacifist och hade ett stort intresse för ickevåld, påverkade med stor sannolikhet också hans vägval, berättar Per Herngren.

– Mot slutet av 60-talet åkte farsan över till USA för att träffa Martin Luther King. Men när han blev dödad (1968, reds anm.) fick han istället träffa några av hans närmsta medarbetare. Det är nog en kombination av att jag bodde i Hammarkullen och farsans intresse som väckte mitt intresse, säger han.

1982 deltog Per Herngren själv för första gången i ickevåldsträning. 1983 åkte han till USA där han deltog i en plogbillsaktion och med hammare avrustade delar till en kärnvapenraket tillsammans med sju andra. Det resulterade i ett fängelsestraff på åtta år, men han utvisades efter 15 månader. Sedan dess har han fortsatt att delta i olika typer av aktioner och blivit dömd i bland annat England och Sverige. I dag är han en internationellt känd ickevåldstränare som håller utbildningar i ickevåld, civil olydnad och civilkurage både i Sverige och utomlands. Han har skrivit flera böcker inom området och utsågs 2002 till Årets folkbildare av tidskriften Fönstret. Som 61-åring är Per Herngren fortfarande övertygad om kraften i ickevåld och civilkurage som verktyg för att förändra samhällen och världar.

– Det är möjligt att uppnå förändring på samhällsnivå, men det kräver att fler tränar i civilkurage, säger han.

”Mer träning än soldater”

Själv beskriver Per Herngren civilkurage utifrån två olika dimensioner.

– Den ena är att våga utmana rådande ordning, eller exempelvis fysiskt och psykiskt våld, rasism, sexism eller mobbning. Det är ett sätt att bryta sig ur lydnad eller underordning till det ”normala” eller det etablerade och våga leva och genomföra den värld vi tror på.

Den andra dimensionen, som kommer från Gandhi-traditionen, är att civilkurage är något som kräver organisering för att kunna bli framgångsrik i större skala, berättar Per Herngren.

– Gandhi tänkte att man behöver mer träning än vad soldater behöver. Fler människor skulle behöva kontinuerlig träning i civilkurage för att kunna ingripa och uppnå en samhällsförändring.

Att träna civilkurage för att kunna ingripa organiserat, i samverkan med andra, är lika viktigt som det är för en fotbollsspelare att träna med sitt lag, berättar Per Herngren. Inte för att det saknar betydelse att ingripa i en situation ensam. Men för att kunna åstadkomma en förändring i en hel organisation, på en hel arbetsplats, en skola, en folkrörelse eller i ett helt samhälle, behöver majoriteten vara tränad.

– I den nyliberala bilden av civilkurage är det individen själv som ingriper, men i den traditionella ickevåldsrörelsen handlar det om att vi behöver stötta varandra. I brandkåren släcker man inte elden ensam. Man samarbetar. Folk springer inte runt o gör det de vågar. Det handlar om att träna ihop och stötta varandra.

Vore 98 procent av människorna i en viss organisation tränade att ingripa, skulle det vara omöjligt med mobbning, rasism, sexism och så vidare, enligt Per Herngren.

– Att ingripa ensam kan vara väldigt kraftfullt det också. Om du på din arbetsplats exempelvis ingriper vid mobbning bryter du mobb-effekten. Men  för att helt avskaffa mobbning på den arbetsplatsen behöver de flesta vara vältränade i civilkurage. Då uppnår du vad jag kallar för förändring på samhällsnivå.

Hur tränar ni civilkurage?

– Det handlar om att få det att sätta sig i kroppen. Kunskap förknippas ofta med attityder och teori, men kunskapen som vi lär ut i vår träning handlar om att reflexerna för hur du ingriper ska sätta sig i kroppen. Har du en grupp som tränar tillsammans, sätter det sig i arbetslaget. Man vet vad de andra kommer att göra för att man övat tillsammans.

Att visa civilkurage innebär per definition att stå upp för något och kunna ingripa, även när det innebär en personlig risk för ingriparen. Men en ingripare som inte är tränad, riskerar att förvärra situationen och orsaka en eskalering, menar Per Herngren. Men är man tillräckligt tränad, ska man kunna ingripa även om man är ensam.

– En metod kan vara bra i en situation men värdelös i en annan. När vi tränar på att ingripa på ett visst sätt får det oss att se vilka fel vi gör. En vanlig grej som vi tränar på är att inte prata om grupper eller individer som ni, att inte gruppera så det skapas ett vi och dem i situationen.

Hur ska man tänka om situationen är farlig och man vill ingripa?

– Vi tränar ju in så att vi ska kunna ingripa i alla situationer. Här i Hammarkullen var det någon tränare som såg att någon hotade en annan med kniv. Att snabbt ingripa, men på fel sätt, kan i den situationen leda till att vapnet används. Han ställde sig istället 20 meter ifrån och skrek ”hjälp hjälp, polisen kommer”, och flydde sedan. Då flydde även personen med kniv och den som var hotad.

Ett vanligt misstag som icke-tränare kan göra i liknande situationer är att sträcka fram händerna, vilket få det att se ut som att personen själv bär på ett tillhygge eller vapen, förklarar han. En annan reflex som ofta finns hos nybörjare och behöver tränas bort, är att vilja ställa sig emellan människor i slagsmål eller en hotfull situation.

– Det kan vara provocerande. Vi tränar ofta på att ingripa från sidan och plocka bort offret snabbt. Förövaren hinner ofast inte förstå vad som händer då. Det handlar inte om att vara jättesnabb, utan att den som bråkar blir så överraskad över att det inte finns någon att bråka med längre, säger Per Herngren.

”Intresset ökar igen”

Under 80-talet och in på 90-talet var Gandhi-traditionen med organiserat civilkurage och civil olydnad ett populärt sätt att bemöta orättvisor på. Sedan tynade det nästan bort. Men under de senaste åren har intresset åter vuxit, enligt Per Herngren. Bland annat i och med klimatrörelsen.

– Nu har vi vardagens civilkurage och klimatrörelsen. Enligt min uppfattning har det ökat igen sedan 7-8 eller snart 10 år tillbaka, säger han.

Och det kan komma att bli än mer aktuellt i takt med att motsättningarna i samhället ökar. Men det gäller att inte fokusera på de man tycker gör ”fel”, utan på den förändring man vill uppnå, understryker Per Herngren. Något som han menar dagens aktivister ofta missar.

– Om nu Martin Luther King och Gandhi har rätt, är det inte extremhögern eller regeringar etc. som är problemet, utan vår lydnad. Att vi blir åskådare istället för ingripare. Det finns något sorts flykt från befrielse. Men det är upp till oss att skapa ett bättre samhälle. Ifall vårt förverkligande verkar attraktivt kan det smitta av sig i oväntade riktningar. Samhällsförändring är snarare en smitta än påverkan på makthavare.

”Vänd på ordningen”

Han understryker också att det är viktigt att inte fokusera på de repressalier som följer ett ingripande eller en aktion. Även det är något som han tycker sig se hos bland dagens aktivister.

– Jag upplever att man är rädd för att vara sårbar. Man betonar exempelvis hur synd det är om de som får fängelsestraff till följd av en aktion. Jag tror det finns något sorts militärt tänkande där, att vi ska vara starkare än motparten och vinna, och då försvinner sårbarheten.

Själv tror han på att vända på det hela och inte reducera sig objektet, utan vara aktören, subjektet, för att åstadkomma förändring. Genom att exempelvis aktivt agera istället för att peka ut vem som gör ”fel”, eller genom att fira ett fängelsestraff istället för att påpeka hur orättvist det är. Att fixera sig på ”extremister” eller de ”dåliga människorna” gör förvandlar bara aktivism till hopplöshet, menar Per Herngren.

– Det gäller att istället bryta rädslan och fängelsemurarnas makt! Se inte den som sitter i fängelse som ett offer, det förstärker bara rädslan för straffet. Det geniala i Gandhi och Martin Luther King var att de vände på det. I USA blev sydstatspolisen, åklagare och Ku Klux Klan nej-sägare, medan medborgarrättsrörelsen satte sig på ”vita” platser på bussar och restauranger.

– Passivitet är problemet och ingripande är lösningen. Det kommer alltid finnas elaka människor, men med ingripare har de ingen chans, säger Per Herngren.