Proteströrelsen i Iran är en rörelse för att störta regimen och dess förtryck. Men andra, som inte delar det målet, försöker blanda bort korten genom att istället tala om sanktionerna mot Iran och förespråka ”reformer”, skriver Katayoun Keshavarzi. Hon uppmanar alla som vill stödja protesterna att vara uppmärksamma på vilka de samarbetar med.
DEBATT. Det statliga mordet på Jîna Mahsa Amini har nu lett till en revolution, en feministisk sådan. Men vissa som inte delar målet att störta den diktatoriska regimen försöker nu bli en del av proteströrelsen och blandar därför bort korten genom att rikta uppmärksamheten mot annat. Alla genuint progressiva bör vara vaksamma när de väljer samarbetspartners så att de inte omedvetet blir en del av regimens propaganda.
Det som hittills har kännetecknat denna revolution är den plats som kvinnor, skolflickor, etniska minoriteter, hbtq-personer och funktionsnedsatta, marginaliserade och underklassen har tagit. Själva slagordet som dominerat revolutionen är ”kvinna, liv, frihet” i ett land som ligger på plats 113 på FN:s index för könsojämlikhet och där regimen från dess början satsat stort på att beröva kvinnor rätten till autonomi över sina kroppar och liv.
En ny generation har kommit fram nu, en som är mer bekant med progressiva värderingar genom sociala medier, och inte har internaliserat och ärvt rädslan för regimen från tidigare generationer; en generation som inte sett det mörka 80-talets massavrättningar, Iran-Irak-kriget och inte matats av den statliga tevens propaganda, en generation som väcker beundran.
Samtidigt gör regimen allt i sin makt för att slå ner protesterna och sprida sin propaganda. Städer där etniska minoriteter bor har drabbats av en större andel av förtrycket och till och med barn har dödats. Utöver allt detta våld använder sig regimen av sina apologeter utanför landet. Och det är just här det blir mer komplicerat.
Olika organisationer och enstaka personer har under alla dessa år varit väldigt måna om att på ett väldigt subtilt sätt, som inte är så lätt att läsa av för ickeiranier, försvara och ursäkta regimen. Ett exempel på detta är NIAC (National Iranian American council). Till synes kritiserar de islamofobin i Europa och USA, den diskurs som går ut på att störta regimen genom militära angrepp samt ineffektiva sanktioner som egentligen slagit hårt mot vanliga människor i Iran.
Allt detta låter i och för sig vällovligt, men problemet är att deras främsta agenda är att behålla regimen. Det leder till att alla som vill störta regimen utmålas som islamofober, förespråkare av militär intervention och sanktioner. De ställer alltså upp en falsk dikotomi: antingen är du ”regimstörtare”, trumpist och islamofob, eller också är du för att reformera den nuvarande regimen.
Just att de riktar så mycket fokus mot sanktionerna är ett kännetecken för NIAC och dess anhängare. Medan folk ropar ”kvinna, liv, frihet”, kvinnor tar av sig sina slöjor och eldar upp sina sjalar och människor på gatorna skriker ”död åt diktatorn”, tar bland andra Farnaz Fassihi i en artikel i The New York Times upp den ekonomiska situationen och sanktionernas påverkan på den. Trots att artikeln är helt nyskriven, nämns moralpolisen bara en gång och ordet ”sanktion” sju gånger. Själva sloganen nämns inte alls, utan problemet beskrivs som ”mismanagement” blandat med sanktionerna och pandemin.
Problemet med ett land som genom sitt korrupta och skräckfyllda Sepah (revolutionsgardet) har förtryckt folket i Iran, Afghanistan, Syrien och Irak borde räknas som något värre än ”mismanagement”. Att människor dödas av regimen har ingenting med ekonomiska sanktioner att göra. Irans regim och dess förtryck fanns före sanktionerna och det kommer inte upphöra om sanktionerna lyfts.
Dessa krafter bortser totalt från folkets vilja att störta regimen och ordinerar andra sätt att ta itu med regimen. Nyckelordet är ”säkerhet”. Ett scenario målas upp där det blir kaos och ”inbördeskrig” i Iran, eftersom det inte finns någon specifik ledare som kan ta över styret. Detta avslöjar att man köper regimens narrativ om ett nationellt sammanhållet Iran där människor ska hålla tyst och inte hävda sina rättigheter eftersom detta äventyrar landets säkerhet. Etniska minoriteter, såsom araber, kurder, turkar, balucher etcetera utmålas som ett hot mot landets säkerhet och varenda försökt de gjort för att hävda sina rättigheter har utmålats som ”separatism” och en vilja att starta inbördeskrig.
Det är vad ordet säkerhet går ut på i Irans sammanhang, till den grad att Qasim Soleimani, som har det syriska folkets blod på sina händer, utmålas som hjälte. Presidenten Ibrahim Raisi höll nyligen upp en bild av honom under ett FN-möte.
Inte sällan pratar apologeterna om ”reformer”. Men de som under de senaste åren protesterat på gatorna i Iran ser inga möjligheter att reformera regimen. Slagordet ”Reformist, fundamentalist! Nu är det slut!” talar sitt tydliga språk. Det finns inte ens kvar någon bas för en reformistisk rörelse. Vad folket vill ha är demokrati och mänskliga rättigheter för alla. Alternativet till Irans regim är folket. De har under de senaste veckorna visat sin vilja att inkludera minoriteter som inte nämnts förut och organiserat sig.
Rörelsens potential för progression ska inte underskattas. Att folket tar makten kommer inte att leda till något ”inbördeskrig”. Vad som däremot kan beskrivas som ett inbördeskrig är det krig som regimen för mot folket: att döda unga tjejer, kidnappa och tortera oliktänkande, bomba Kurdistan, skjuta ihjäl barn och vuxna i Baluchistan, skjuta skarpt mot fredliga demonstranter, hjälpa till med förtryck i andra länder i regionen. Den iranska regimen är ett hot mot de egna medborgarna och folket i grannländerna. Folk i Libanon och Palestina har till och med gett uttryck för glädje över att regimen äntligen kommer störtas. Varje försök att förminska, ursäkta och försvara regimens brott är att hjälpa regimen att fortsätta förtrycka.
Folket i Iran noterar allt medlöperi även om svenskar eller amerikaner inte kan eller vill läsa mellan raderna i apologeternas texter. Om du vill stödja folkets kamp mot diktaturen i Iran, tala med de progressiva exiliranierna och inte med de reaktionära tankesmedjor som i själva verket tjänar på att regimen finns kvar.
