– Sluta, jag vill kolla, sa Harriet. Jag vill höra vad den där gubben säger.

Putin talade med gnällig röst om Krim, Donbass och de förödande vapen han skulle tvingas använda om inte omvärlden gav honom vad han pekade på. Harriet följde med så gott hon hann på textremsorna.

– Är inte han ganska barnslig? sa hon.

– Barnslig? frågade Ida.

– Ja, liksom. Alla ska göra som han vill, för annars … Vet han inte att bomber är farliga?

Ellis nappade till sig fjärrkontrollen och letade efter en kanal med barnprogram istället. Den här dimensionen är barnförbjuden, tänkte Ida. Var det något slags statskupp som pågick i Sverige? En regering som lät en fascistisk junta ta över den verkliga makten i utbyte mot att de röstade på dem?

– Inte Greta Gris, stönade Harriet.

– En liten stund bara, sa Ellis. Vi ska snart hem igen.

– Det vore ju väldigt intressant att stanna kvar lite längre, sa Penny försiktigt. Jag skulle vilja veta hur det där med regeringen har gått till. Det verkar ju inte klokt. Samtidigt är ju allt så likt sig. Går det bra, tror du?

Ante släppte ut hårknuten och började sätta upp den igen. Ida hade sett honom göra det förut när han behövde tänka efter eller något störde honom.

– Jag vet inte. Jag skulle behöva ladda den här lite till. Den drar mycket när vi är så många, men femton minuter borde räcka. Men vi bör ge oss iväg, det här är bara en visningstur. Det kan komma någon när som helst, som inte alls väntar sig att finna oss här. Och hon kommer inte att bli glad.

Nej, Ida i den här dimensionen skulle smälla av om hon kom hem och fann lägenheten full med folk. Det hade Ante väldigt rätt i. Penny och Linus började rätta till håret och kläderna, som om de skulle dela ut Nobelpris eller så. Harriet försökte gå ner i brygga bakom soffbordet och Ellis sänkte ljudet på Greta Gris, som stod på utan publik nu.

– Ladda i köket, sa Ida. Jag sätter på te så länge.

Men när Ante hade satt Timebanditen i väggen och Ida hade satt på vattenkokaren dröjde det inte mer än några sekunder innan allt blev svart. Med ett ploff. Det var huvudproppen som hade gått, och när hon letade i städskåpet, på det stället där hon brukade ha dem liggande, fanns där ett par fyllda vattendunkar, stearinljus, tändstickor, en ficklampa och en del konservburkar. Men inga proppar.

Ida tog med sig Harriet och ringde på hos olika grannar som eventuellt kunde ha reservproppar hemma. Rim och Hussein bodde inte där, det stod ett annat namn på dörren, och mannen som öppnade förstod inte vad de menade. Nästa granne hade proppar hemma, men ingen huvudpropp. Nästa var inte hemma.

– Vad gör vi nu då? sa Ida.

– Jag vet! sa Harriet. Vi kan ta batterierna i ficklampan!

– Smart tänkt, sa Ante, men det funkar inte. Kolla här, det finns ingen lucka i Timebanditen där de går in. Och de räcker ändå inte. Kan ni inte ringa på hos några till?

Ida åkte upp ett par våningsplan och ringde på hos alla, men utan resultat. En äldre man stängde dörren framför näsan på henne. Ett par tjejer med ett litet barn sa att det fanns säkringar i affären, vilket hon inte hade tänkt på, men om den hade samma öppettider som vanligt hade den stängt för tio minuter sedan.

Ellis satt i soffan och studsade med högerbenet och såg bister ut, men det var han som kom på idén att de kunde försöka ta sig till Mo och be om hjälp. Skåpbilen stod nere på gården. Ellis skrev en lapp som antagligen skulle väcka fler frågor än den besvarade och lade den på bordet i vardagsrummet.

Det började bli sent, men det lyste i fönstret hos Mo. Ante klev ur bilen och gick och knackade på, och efter en stund kom Mo ner till bilen. En Mo som kände igen Ellis och Harriet eftersom de hade varit grannar en tid, men som aldrig hade träffat Ida, Penny eller Linus.

– Ute på provtur? sa han. Ett par år framåt i tiden? Med T2:an? Ska ni till Xpan 7 sen, eller vad har ni tänkt er? Vet du vad jag skulle göra om jag fick en chans till med en tidsmaskin? Jag skulle åka till Kio, det har jag alltid velat.

– Det kan vara lite långt, förklarade Ida. Här uppe ligger det.

En stund senare var de på väg. Mo hade burit ner sovsäckar och täcken, men Ida, Ellis och Mo skulle få turas om att köra hela natten. Väl uppe i Kramfors kunde de antagligen hitta nånstans att ladda, ett bibliotek, en restaurang eller vad som helst. Och sen kunde de bege sig raka vägen till Kio. Penny och Linus var entusiastiska, de hade hört så mycket om Kio. Mest från Ante, som själv inte hade varit där ännu. Harriet var eld och lågor över att äntligen få träffa Frank, men somnade mitt i en mening.

När de till slut var framme i staden åt de frukost på kafé, uträttade diverse ärenden på stan, laddade Timebanditen och försökte räkna ut exakt var i omgivningarna de borde placera sig för att hamna så nära Kio som möjligt.