Cop27 i Sharm el-Sheikh har av vissa på förhand utsetts till ”det svåraste klimatmötet någonsin”. Anledningarna är flera.

Rapporter inför mötet har varnat för att ländernas klimatlöften är långtifrån tillräckliga och att vi är väg mot 2,4–2,6 graders uppvärmning vid slutet av århundradet. Alltså långtifrån 1,5-gradersmålet som världens ledare blåste liv i så sent som vid fjolårets möte i Glasgow.

Men nu är många länder fullt upptagna med att hantera energikris, skenande matpriser, inflation och Ukrainakrig – till viss del genom att öka användningen av klimatskadliga fossila bränslen.

Samtidigt står stora delar av Pakistan under vatten, Afrika har drabbats av svår torka och många sårbara utvecklingsländer upplever att de redan nu åker på hårda smällar till följd av klimatförändringarna.

– Det är ett tufft utgångsläge. Jag tror att blir ett svårt möte, säger Åsa Persson, forskningschef på Stockholm Environment Institute.

Bubblande ilska

Utsläppsminskningar för att bromsa uppvärmningen är ett stående tema på FN:s klimatmöten, men väntas inte stå i fokus i år. Länderna har inga krav på sig att ge nya löften på området, även om Egyptens utrikesminister vädjat till länderna att skärpa sina åtaganden, något som bara ett 20-tal av 193 länder gjort.

I stället riktas strålkastarljuset mot plånboksfrågor – och en växande förtroendekris.

Många varnar för att tilliten mellan fattiga och rika står på spel. Sprickan blir allt djupare mellan rika länder som historiskt sett spytt ut mest växthusgaser – och fattiga länder som bär en liten del av skulden till den globala uppvärmningen, men drabbas mest av översvämningar, uttorkad odlingsmark och andra klimateffekter.

I utvecklingsländer bubblar ilskan över att de rika delarna av världen inte infriat löftet om 100 miljarder dollar årligen i klimatstöd. Frågan blir allt mer brännande i takt med att det blir tydligare att de rika länderna inte minskar sina utsläpp i linje med Parisavtalet, konstaterar Mathias Fridahl, forskare i klimatpolitik vid Linköpings universitet.

– Vem har bidragit till problemet – och vem bär ansvaret för att städa upp den stora röra som vi befinner oss i? Det finns ingen gemensam syn, utan det blir en förhandling om vad som är rättvist och inte.

Afrikanskt COP

Mötet har benämnts ett ”afrikanskt COP” och eftersom Afrika är den kontinent som drabbas hårdast av klimatförändringarna finns förhoppningar om att mötets placering ska göra att kontinentens intressen tar större plats än tidigare.

– En nyckelfråga för det egyptiska ordförandeskapet är hur de afrikanska länderna och de små önationerna ska få kompensation för sina skador, säger Fridahl.

Utvecklingsländerna driver på för att få kompensation från rika länder för vad som benämns ”skador och förluster” orsakade av översvämningar och andra klimateffekter. De vill se ett helt nytt finansieringssystem, vilket rika länder, framför allt USA, motsatt sig kraftfullt.

Polariseringen är så stor att det är osäkert in i det sista om länderna ens kan komma överens om hur frågan om skador och förluster ska formuleras på mötesagendan.

Visa sympati

I stället för ett nytt finansieringssystem är det mer troligt att fler länder går i Danmarks fotspår och utlovar pengar för att visa sin sympati, utan att gå med på bindande regler, tror Åsa Persson.

– Det handlar om att visa sin goda vilja, men man måste inte komma till ett beslut i år.

Överlag väntas inte särskilt många skarpa beslut i Egypten.

– Jag förväntar mig inte särskilt många konkreta resultat, men en ökad tydlighet kring stöd för klimatanpassning och skador och förluster, säger Mathias Fridahl.

Ett av få områden där det kan bli tal om skarpa beslut, enligt Fridahl, är hur klimatarbete som sker länder emellan ska hanteras rent administrativt. Det handlar om när ett land gör klimatåtgärder i ett annat land och ska få tillgodoräkna sig utsläppsminskningen det ger.

– Jag hoppas på beslut här, eftersom detta är ett sätt att uppmuntra länder som Sverige att göra mer i andra länder, där åtgärderna ofta är billigare, säger Fridahl.

Hoppas att Sverige kliver fram

Både han och Åsa Persson hoppas att fler länder, även om de inte måste, under mötet ska skärpa sina åtaganden om utsläppsminskningar.

– På ett sätt är det allra viktigaste för dessa möten ändå att öka ambitionerna att få ner utsläppen och förhindra ännu mer global uppvärmning. Det är också det bästa sättet att förebygga skadorna som annars följer, säger Persson.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) kommer till Sharm el-Sheikh. Åsa Persson hoppas att Sverige kliver fram och driver på under förhandlingarna.

– Sverige har en viktig roll som blivande ordförande i EU och för att kunna påverka andra länder är det viktigt att vi själva har en stark klimatpolitik som är i linje med Parisavtalets mål. Det är viktigt att leda genom exempel.