Den 8 oktober var det demonstrationer i över 100 städer över hela jorden – tio av dem i Sverige. Demonstrationerna hade mottot #StopHazaraGenocide, ”stoppa folkmordet på hazarerna”.

Dådet i Kabul då 46 studentflickor mördades av en självmordsbombare har utlöst en helig vrede bland den stora minoriteten hazarer som sedan årtionden spritts över världen. Organisationer som USA:s förintelsemuseum, Amnesty och brittiska parlamentariker talar nu öppet om folkmord på hazarer.

Kräver få studera  
I flera städer i Afghanistan går modiga unga kvinnor ut på gatorna och kräver sin rätt att studera och arbeta. 

Nej, de gör inte som sina systrar i Iran och slänger sina huvuddukar – det skulle vara alltför farligt. Det är tillräckligt att några tar av sig munskyddet och visar hela ansiktet. Situationen för kvinnorna i Afghanistan är betydligt hårdare än för kvinnorna i Iran – men det talar vi inte om.

Migrationsverket skippar riktlinjerna
Samtidigt i Sverige jobbar Migrationsverket på. De har genom åren blivit väldigt duktiga på att vrida och vända på det den asylsökande sagt, skriva om det sagda så det förlorar sin innebörd och undvika att ta upp det som stödjer asyl.

I stället för att arbeta enligt riktlinjerna, det vill säga väga samman alla bevis och titta på helheten, så lyfter handläggarna upp ett skäl i taget, konstaterar att det ensamt inte ger asyl, och slänger det i papperskorgen. 

Uppmanar till anpassning
En motivering för avslag som Migrationsverket börjat använda efter talibanernas övertagande är ”du kan anpassa dig efter hemlandets kulturella seder och bruk”. Det är inte bara kvinnor som får höra detta.

Föreställ er mamman som för sju år sedan flydde sitt land för barnens skull. Som själv slängde sin slöja, fick arbete, försörjde sin familj. Dottern började skolan här, hade gymnastik med killarna, klär sig i jeans, och har börjat på gymnasiet. Lillasyster, född i Sverige, går på förskolan, har ännu inte riktigt lärt sig skilja på killar och tjejer. 

Hemmapappor fel i Afghanistan
Pappan har periodvis varit ”hemmafru”. Skött hushållet, tvättat, bytt blöjor, gått med barnen till BVC – vilket strider mot traditionerna i Afghanistan. Hans intresse för religion har blivit än svagare, och han har knappast varit i moskén sedan han kom hit. 

Tonårssonen var tveksam till storasysters frisläppthet, men efter att ha blivit kär i en svensk tjej omvärderar han sin inställning. Han ser fördelarna med jämställdhet, att man delar på försörjningen, hemmajobbet och närheten till barnen. Han tror att gud finns, men det är hans egen gud.

Kvinnor har husarrest
Hur ser anpassningen ut i Afghanistan? Mamma och storasyster ska stanna inomhus. Lämnar de bostaden ska de klä sig i burka och ha sällskap av pappan eller sonen. Storasyster ska finna sig i att släktingarna utser hennes blivande man. 

Pappa och sonen ska klä sig i afghanska kläder och sluta se kvinnor och flickor som inte tillhör familjen. De ska gå till moskén och utföra de riter som hör till. Dessutom ska de kontrollera att mamma och storasyster beter sig enligt reglerna – annars kan de själva bli hårdhänt straffade. 
Släkten, framför allt pappas äldre bröder, har en hel del att säga till om. Även brodern kan var tvungen att acceptera att gifta sig med någon som släkten sett ut.

Sonen riskerar mördas
Varje individ, varje familj har sina privata skäl till varför det är omöjligt att flytta till Afghanistan. I den här familjen handlade det kanske om hedersbrott – att mamman och pappan gifte sig mot släktens vilja. I så fall riskerar de hårda straff från släkten. Det kan handla om att storasyster ska gifta sig med sin 20 år äldre talibankusin, eller att sonen faktiskt dödas.  

För den här familjen är det inte ett alternativ att ”återvända” till Afghanistan där de aldrig varit. De stannar här. Inte ens under Afghanistans tidigare regering blev de deporterade – Afghanistan tog inte emot barn och kvinnor. I dagsläget finns inget återvändaravtal med talibanerna. Familjen blir kvar i limbo.

40 000 kom 2015
År 2015 kom 40 000 asylsökande med afghanskt medborgarskap till Sverige. Ungefär 20 000 fick så småningom uppehållstillstånd. Ytterligare cirka 7 000 ungdomar omfattades av nya gymnasielagen. Vi vet att drygt 2 000 har utvisats till Afghanistan. Vi tror att cirka 5 000 av de ensamkommande ungdomarna flytt vidare till Frankrike där de flesta fått uppehållstillstånd. Ett okänt antal barnfamiljer har lämnat Sverige. 

Uppskattningsvis finns 6 000 afghanska medborgare, i alla åldrar, även barn födda i Sverige, utan uppehållstillstånd i Sverige. Av de vuxna kan många ha haft arbete tidigare. En del av de ensamkommande har fullgjord yrkesutbildning. Barnfamiljernas vuxna medlemmar får halverad dagersättning, och familjerna lever under existensminimum.

Fick inget andrum
Tusentals unga vuxna, före detta ensamkommande barn, finns kvar i Sverige. En del har en ordnad tillvaro, avslutad skolgång och fast jobb – så länge deras uppehållstillståndskort gäller. Andra lever på gatan eller går runt mellan kompisars soffor. Just nu behöver de inte vara rädda för gränspolisen.

När Migrationsverket ställde in utvisningarna sommaren 2021 tänkte vi att nu ska väl ändå regeringen ge en tydlig signal: Bli kvitt det här problemet! Många har ansökt om verkställighetshinder. Allt fler har varit i Sverige i fyra år sedan deras första avslag vann laga kraft och söker nu asyl på nytt. Men vi fick inte något andrum. Av dem som ansökt om verkställighetshinder får drygt hälften avslag – även kvinnor. Av de som söker asyl på nytt får en tredjedel avslag.

Civilsamhället täcker upp
Som tur är finns det humana människor och rörelser i Sverige. Civilsamhället ställer upp så gott de kan. ”Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar” samlar in pengar som sedan distribueras till ett hundratal unga män spridda i Sverige. Det blir bidrag till mat, busskort så de kan ta sig till matdistribution och kompisar, och kanske en vinterjacka från second hand. 

I november 2015 lovade Stefan Löfven att Sverige skulle få ett ”andrum”. Men vi, hjälpare och afghanska flyktingar, väntar fortfarande på det andrum vi tycker att vi har rätt till.