Omställningen till ett fossilfritt samhälle kräver omgående krafttag på alla fronter av samhället, men regeringen ställer sig på bromsen och gör en u-sväng åt andra hållet. Som Norrtäljes moderata kommunalråd svarade, efter 26 sekunders tystnad, på frågan om pengarna som skulle gå till kommunpolitikernas höjda löner inte kunde användas bättre, ”det är alltid en fråga om prioriteringar”. Är det något den nya regeringen är bra på att skylta med är det vad de prioriterar; evig tillväxt, makt och SD:s känslor. Vad de inte prioriterar är klimatet och miljön. Samtidigt verkar de leva i någon sorts fantasivärld där handlingar inte får konsekvenser.

Miljöminister Romina Pourmokhtari svarar glidande på frågor om hur de ska hålla målen om minskade utsläpp till 2030 när de tagit bort reduktionsplikten med att ”se vilka smååtgärder” de kan göra för att få människor och industrier att ställa om. Smååtgärder? Är det vad Parisavtalet kom fram till? Är det vad den samlade forskningen visar på behöver göras för att få ner uppvärmningen till 1,5 grader, när medeltemperaturen över land, haven borträknade, redan har passerat 1,6 graders uppvärmning?

Nu har frågan om utökningen av vindkraft hamnat på Ebba Buschs bord, hon motsätter sig inte helt utbyggnaden av de vindkraftverk som planeras främst i havet utanför Skåne där elbristen är som värst, men hon tycker inte att man kan “gå in och subventionera ett enskilt kraftslag”, företagen ska själva stå för notan. I samma andetag vill regeringen stödja utbyggnaden av kärnkraft med 400 miljarder i kreditgarantier, som sedan kan komma att betalas av staten om det skiter sig.

När staten helhjärtat och utan omsvep borde satsa på förnyelsebar energi, slopar de istället den förra regeringens förslag om att hjälpa företagen att ansluta vindkraften till elnätet, vilket kan leda till höjda elpriser och försenad utbyggnad. Men Ebba Busch och Romina Pourmokhtari bedyrar fortsatt vikten av fossilfri energi och att målet för mindre utsläpp ska nås, men hur vill de inte gå vidare in på förutom det eviga tjatet om kärnkraft vars framtid är extremt oviss och avlägsen då det skulle ta flera mandatperioder innan den skulle vara igång.

Det är häpnadsväckande arrogant, ignorant och ja, motsägelsefullt. Om de nya regeringspartiernas trumfkort i valrörelsen, förutom demoniseringen av invandrare, var energifrågan och billigare el, varför är de så obstinat emot det snabbaste sättet att skapa ny el? Man kan ju fråga sig vilka smååtgärder de tänker sig ska uppnå målen när de varken vill lägga ansvaret för omställningen på individen eller sig själva. Omställningen kräver stora, näst intill gigantiska åtgärder, men sådana åtgärder verkar inte ligga i regeringens intressen, som verkar väga tyngre än en beboelig planet. För som de nationalistiska och konservativa politikerna gjort det mer än tydligt, så är det alltid en fråga om prioriteringar.