Hur kan vi mäta rasismen i samhället och dess påverkan på olika befolkningsgrupper, utan att utgå från ”raskategorier” och på så sätt reproducera befintliga rasifierande stereotyper? Det är en fråga som har splittrat antirasistiska rörelser och forskare i decennier. Idéhistorikern och samhällsdebattören Edda Manga har tillsammans med andra forskare från olika discipliner vänt upp och ner på olika modeller för att försöka hitta ett verktyg som tacklar problemet och är både etiskt och vetenskapligt försvarbart.

– Så fort man ska mäta rasism så måste man konstruera raser, för att kunna mäta hur saker distribueras beroende på vilken ras man tillhör eller tillskrivs. Detta gör att själva mätningen blir en rasifierande praktik. Men vi behöver kunna mäta rasismens effekter, eftersom det finns människor som förnekar att rasismen överhuvudtaget existerar i samhället, samtidigt som den påverkar människors livsvillkor, säger Edda Manga.

Efter fyra års arbete har de nu lyckats utveckla en metod som som kan generera data om ojämlikhet kopplad till etnicitet, hudfärg eller religion, utan att på förhand konstruera rasifierande kategorier. Modellen, som är en kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder, presenteras i boken ”Att mäta rasism”, som släpps i början av november.

– Vi gjorde delstudier och provade olika tillvägagångssätt och kommit fram till något som vi kallar för Balingsholmsmodellen. Förut har man skapat raskategorier som man använder som variabler för att skapa differentierad statistik på olika gruppers livsvillkor. Vi gör precis tvärtom.

Genom att göra en totalbefolkningsundersökning med grund i registerdata mäter forskarna hur människor grupperar sig beroende på hur deras livsvillkor sammanhänger, till exempel utifrån faktorer som utbildningsgrad, tillgång till arbete, kapital och bostad.

– När vi då ser hur tillgångar är distribuerade i samhället tittar vi efter vilka ojämlikhetsmönster som finns. Ett av de analysbegrepp vi använder är rasism. Vi analyserar hur den svenska rasformationen ser ut, alltså hur många raser (i meningen grupper vars skillnader i livsvillkor har sin grund i rasism, reds. anm.) det finns, och hur de förhåller sig till varandra i Sverige vid en given tidpunkt.

Kan följa dess utveckling

En studie som hade stor betydelse i utvecklingen av metoden, och blev till något av en ögonöppnare för forskarna, handlade om afrosvenskars situation på arbetsmarknaden.

– Det var en totalbefolkningsundersökning där två av projektets forskare mätte hur afrosvenskar, definierat som människor som är födda eller har föräldrar som är födda söder om Sahara, har det på arbetsmarknaden. Vi utgick från en rasifierad kategori, och upptäckte att den här gruppen skiljde sig från resten av befolkningen på väldigt systematiska vis.

Forskarna kunde se att gruppen hade en negativ relation mellan utbildningsgrad och anställningsbarhet, medan resten av befolkningen hade en positiv relation.

– Då insåg vi att om vi kunde göra den här undersökningen baklänges, det vill säga att om vi hade letat efter mönster av livsvillkor, exempelvis utifrån relationen mellan anställningsbarhet och utbildningsgrad, hade vi upptäckt att människor som rasifieras som svarta är en av raskategorierna i den nuvarande rasformationen i Sverige. Utan att på förhand utgå ifrån och därmed stabilisera och reproducera svarthet som raskategori, säger Edda Manga.

Då rasismkategorier är kontextuella och är föränderliga beroende på tid och plats, kan det vara svårt eller missvisande att mäta dess effekter eller förändring genom att utgå från på förhand bestämda raskategorier. Det är ytterligare ett problem som ska tacklas genom Balingsholmsmodellen.

– Vi kan följa hur rasformationen förändras. Metoden är särskilt lämplig för Sverige, då vi har en av de bästa samlingarna av social statistik i världen, men den kan i princip tillämpas i hela världen.

Användningen av redan befintlig registerdata gör den till en icke-kostsam metod, som ger välgrundad kunskap om situationen för de olika grupper för vilka rasismen har statistiskt relevanta effekter för livsvillkoren vid en viss tidpunkt. Just nu planerar forskargruppen att göra en pilotstudie av modellen, men väntar först på att få den etiska prövningen godkänd. Sedan är planen att att modellen ska användas för återkommande uppföljningar vart annat eller vart tredje år, för att kunna få en bild över hur rasismen utvecklas i Sverige över tid.

EU:s och FN:s tillsynsorgan för medlemsstaternas arbete mot rasism, CERD respektive ECRI, kräver dessutom periodiska landsrapporter över rasism. Ett krav som Sverige hittills inte har kunnat uppfylla.

– Sverige har vägrat att lämna in rasdifferentierad statistik med hänvisning till att det inte har funnits vetenskapligt godtagbara och etiskt säkra metoder för att kunna leverera dem. Vi menar att vi nu har skapat just detta.

En idé som är dömd att misslyckas

I och med samhällsutvecklingen och det politiska klimatet i Sverige är Edda Manga dock osäker på om det framöver kommer att finnas något intresse från statens sida att mäta rasismens utveckling, vidta antirasistiska åtgärder och följa upp deras effekt.

– Jag är väldigt glad och stolt över att vi har lyckats med detta. Sedan är situationen som den är, vi vet inte ens om Diskrimineringsombudsmannen kommer att finnas kvar eller om Sverige kommer att ha en nationell handlingsplan mot rasism. Om Sverige har kvar en sådan, vet vi inte vad den kommer att innehålla eller hur den kommer att formuleras.

Hur ser du på den politiska utvecklingen?

– Just nu har vi ett parti med nazistiska rötter som har den faktiska makten i regeringsunderlaget. Det kan låta väldigt luddigt när man säger att de har rötter i nazismen. För majoriteten av befolkningen tror jag att det kan vara abstrakt och för långt bort. Men idén om att det finns ett folk och att bara det folket ska bebo ett tänkt nationellt territorium, att alla andra som finns där, inte ska finnas där, för att de skapar problem, har skapat extremt våld tidigare i historien, säger Edda Manga.

Hon menar att det är omöjligt att uppnå ett etniskt homogent samhälle och att projekt som går ut på att skapa det därför är dömda att misslyckas. Men en politisk strävan i den riktningen kan komma att skapa ett stort lidande för många människor, menar Edda Manga.

– I det här läget, när SD har ett starkt inflytande över statsmakten, kan väldigt mycket hända innan det tar slut.

”Nostalgisk bild av Sverige”

Hon ifrågasätter också strävan efter idealbilden av det ”gamla” Sverige, med ständiga referenser till folkhemmet, som hon menar har använts flitigt i den politiska debatten under senare år samt i valrörelsen. Det finns en nostalgi över en förlust av ett land som en gång var ”bäst i klassen”, men inte längre är det.

– Om vi ser på de bilder som produceras av vad det är som strävas efter här, är det en väldigt nostalgisk bild av Sverige med blonda blåögda barn, gröna ängar och röda hus med vita knutar. Jag reflekterar över att de som använder den här bilden, som verkar efterlikna en idealiserad bild av 50-talets Sverige, inte ens har varit med om det själva.

Att det finns en avsaknad av folkhemmet, så som hon uppfattar det, tycker hon dock är positivt, även om folkhemmet också har sina mörka sidor med rasism mot minoriteter. Det tyder åtminstone på en längtan efter att skapa ett gemensamt samhälle, istället för ett som bygger på ”lyckade” individer. Men de bilder som förespeglas i den nationalistiska retoriken och den politik som utförs i verkligheten, står i stark motsats till varandra, menar Edda Manga.

– Vi har radikalnationalister som allierar sig med nyliberaler, när det faktiskt var nyliberalismen som tog ner folkhemmet. Jag tycker att det är besynnerligt. Vi går med i Nato, vi har ändrat vår generösa asylpolitik, vi ska bygga ut kärnkraften.

Alla dessa frågor har varit stora nationella identifikationspunkter för vad ”svenskheten” innebär, menar hon. Sådant som nu tas ner.

– Den progressiva nationella identiteten nedmonteras när radikalnationalister intar statsmakten, säger Edda Manga.

”Vissa kommer försöka anpassa sig”

Innehållet i det så kallade Tidöavtalet, som ligger till grund för den svenska regeringen och tecknades mellan M, KD och L samt SD, beskriver hon som ”skrämmande”. Samtidigt understryker hon att mycket, som exempelvis förändringar i Sveriges traditionella asylpolitik, redan förändrats sedan flera år tillbaka.

– Vi har redan ändrat väldigt mycket och det har redan svidit. Det finns människor som betalar för det i dag. Vi har ungdomar som försöker gömma sig på gatorna bäst de kan, fast de har vuxit upp här med svenska familjer. Vi har nivåer på överexploatering där papperslösa tjänar 30-40 kronor i timmen.

Men förslagen i Tidöavtalet går ännu längre i vad hon uppfattar som en farlig samhällsutveckling. De innehåller idéer och förslag om juridiska processer som hotar rättsstatens principer, enligt Edda Manga.

– Man angriper medborgarskapets helighet och introducerar en sorts tvådelat medborgarskap. Det ena grundar sig på något etniskt eller rasmässigt svenskt, som förutsätts vara stabilt. Och det andra på hur man beter sig. Det är en väldigt allvarlig sak.

Hur tror du att människor som känner sig utpekade som ”problem” eller ”icke önskvärda” för samhället, både i den politiska retoriken vi haft sedan flera år tillbaka, men också i Tidöavtalet, påverkas av de signalerna som skickas ut?

– Om du exkluderas från samhället på grund av en diskurs som säger att du inte hör till, och det ställs krav på att du ska vara på ett visst sätt för att du ska inkluderas, så leder det till en av två saker. Det ena är att vissa kommer att försöka anpassa sig för att ”få vara med”.

Det kan vara genom att anpassa sin klädstil, sitt namn eller ”skriva under” på åsikter och värderingar som kodas som svenska. För en del är det ett framgångsrikt tillvägagångssätt, och rationellt, tillägger Edda Manga. Men också uppgivet.

– När man har essentialiserade bilder över vad en nationell tillhörighet är, så kommer det alltid vara ouppnåeligt, oavsett vilka krav som ställs.

”Vi har sett ilska och uppror”

Den andra reaktionen består av en växande frustration hos de befolkningsgrupper som exkluderas eller pekas ut.

– Vi har sett ilska, vi har sett uppror, vi har sett brinnande bilar. Här där vi sitter i Fittja, finns många ungdomar som inte har något som helst hopp om att få en plats i det här samhället. Har man ingen plats har man heller inget att förlora.

En sådan situation kan också utmynna i ungdomskriminalitet, vilket dock inte enbart handlar om exkludering, utan även om ett konsumtionscentrerat och pengafixerat samhällsideal.

– Vi lär ungdomarna att grunden till att bli en värdefull människa är att ha pengar. Och då kommer de som exkluderas från att skaffa pengar på laglig väg söka alternativa metoder för att bli ”framgångsrika”.

Vilka blir konsekvenserna av den utveckling vi ser, tror du?

– Det är en mörk tid som väntar. Vi ser ju redan hur hela miljöpolitiken går åt helvete. De kommer förmodligen att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten, Diskrimineringsombudsmannen och alla institutioner de kommer åt som arbetar för att skapa social jämlikhet. Jag tror att människor som förut har varit oberörda, inte längre kommer att vara det.

Hon fortsätter;

– Vi går mot visitationszoner och ytterligare rasifiering av förortsbefolkningar. Vi kommer att bevittna en statligt pådriven systematisk diskriminering av negativt rasifierade befolkningsgrupper, inte minst muslimer.

Men trots de mörka tider som väntar är det är viktigt att inte ge upp jämlikhetsarbetet. Det gäller att vända utvecklingen genom att kämpa för det samhälle vi vill se, menar Edda Manga. För henne ligger det framförallt i att tänka långsiktigt, vara välorganiserad och skaffa kunskap om och praktisera styrningsformerna för det samhälle man vill leva i.

– Vi kan inte ha det förtroende till staten som vi har haft och som har varit naivt. Vi kan inte förvänta oss att få betalt för politiskt arbete längre, vi måste vara passionerade nog att förstå att politiskt arbete ibland måste göras gratis.
Det gäller att vara kreativ på alla fronter. Vi måste skapa och leva ut hållbara sociala praktiker. Det gäller att vara kreativ på alla fronter.