Klimatförändringarna är ett säkerhetspolitiskt hot som vi måste ta på allvar, skriver Emma Berginger, riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson, MP.
DEBATT. I skuggan av kriget i Ukraina växer ett annat säkerhetshot. Klimatförändringarna är ett hot mot människors liv, hälsa och säkerhet. Både genom extremväder och förändrade förutsättningar för våra livsmiljöer, men också då risken för spänningar, konflikter och krig ökar när förnödenheter tryter och människor tvingas på flykt.
Vi måste göra allt som står i vår makt för att minska utsläppen av växthusgaser drastiskt och samtidigt anpassa samhället för att kunna klara påfrestningarna av ett förändrat klimat.
Men alltför få partier tar klimathotet på det allvar som krävs och vi har dessutom en regering som är direkt skadlig för klimatet. I en ny rapport från Klimatkollen med flera organisationer kan man läsa att regeringens politik för åren 2023-2026 riskerar att öka klimatutsläppen i Sverige med 25 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar lite mer än hälften av de årliga utsläppen. Miljöpartiets politik står tvärtemot för en sänkning med 25 miljoner ton.
Att bryta beroendet av fossila bränslen är inte bara nödvändigt för att undvika en klimatkatastrof, det är också mycket viktigt ur ett försvarspolitiskt perspektiv. Genom att bryta vårt beroende av olja och gas från Putins Ryssland och andra auktoritära stater och regimer kapar vi också inflödet av pengar som finansierar krig och konflikter.
Klimatförändringarna sker här och nu och de extrema väderhändelserna är inte bara det nya normala, de riskerar att vara bara början på den framtid som väntar. Även om vi minskar utsläppen av växthusgaser kommer klimatet att förändras. Frågan är bara hur mycket och vilka tipping points som hinner passeras på vägen.
Långvariga värmeböljor, skogsbränder, skyfall och översvämningar är exempel på händelser som får mycket allvarliga konsekvenser, men som vi behöver förbereda samhället för att klara. Effekterna av klimatförändringarna kräver långtgående anpassningsåtgärder. Därför behöver vår krisberedskap vara robust, genomtänkt och anpassad till våra nuvarande och framtida behov.
Det finns inget som är lika avgörande för möjligheten att överleva som rent vatten. Men hoten mot vattenförsörjningen är många: Torka och översvämningar kombinerat med ett på många platser åldrande vatten- och avloppsnät. Kontaminering av kemikalier och miljögifter. Dessutom saknar många kommuner en tydlig plan för nödvatten. Miljöpartiet vill säkra tillgången på rent vatten.
Livsmedelsförsörjningen behöver också klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Vi ser hur kriget i Ukraina har påverkat tillgången på livsmedel i världen och i kombination med långvarig torka fördjupat och förvärrat den livsmedelskris som inte minst har drabbat Afrikas horn. Även i Sverige känner vi av ökade priser på livsmedel.
För att trygga försörjningsförmågan även vid allvarliga störningar är det avgörande att svenskt jordbruk kan fungera utan import av drivmedel och andra insatsvaror, exempelvis konstgödsel. Den bästa politiken för livsmedelsberedskap är därför att satsa på en snabb omställning till ett fossilfritt och mer ekologiskt lantbruk.
Ekosystemens skydd behöver också förstärkas kraftigt så att inte ekosystemtjänsterna kollapsar och försörjningsförmågan urholkas. Både hav, skog och jordbruksmark behöver ökat skydd. Men att den regering som inleder sin tid vid makten med att lägga ner Miljödepartementet skulle ta tag i någon av dessa frågor verkar inte troligt.
Den allvarliga säkerhetspolitiska situationen i Europa med Rysslands fruktansvärda och orättfärdiga anfallskrig i Ukraina tar av förklarliga skäl stort fokus för politiken. Klimatförändringarna tar dock ingen hänsyn till det.
Regeringen behöver uppmärksamma det säkerhetshot som klimatförändringarna utgör, och inte låta deras klimatförnekande stödparti SD sätta agendan.
