I fredags störtade två aktivister in på National gallery i London. Aktivisterna tillhörde Just stop oil – en koalition av grupper som arbetar tillsammans för att kräva att den brittiska regeringen stoppar all framtida licensiering och medgivanden för prospektering, utveckling och produktion av fossila bränslen i Storbritannien.

Väl inne på museet gick de unga kvinnorna fram till Vincent van Goghs Solrosor och hällde tomatsoppa över konstverket och limmade fast sig i väggen, varpå de sedan på klockren privatskoleengelska berättade varför vandaliseringen av ett av världens mest älskade konstverk var en förnuftig idé.

Det gick inget vidare. Ingen av dem kunde riktigt förklara vad konsten har med klimatkrisen att göra, än mindre varför det skulle vara en motståndshandling att angripa ett älskat konstverk – som föreställer solrosor.
Allt de hade att säga var: ”Vad är värt mer, konsten eller livet? Är det värt mer än mat? Värt mer än rättvisa? Är du mer oroad över skyddet av en målning eller skyddet av vår planet och människorna?”

Man kan irritera sig över det smått gymnasiala argumentationsfelet – ingen har någonsin påstått att ett konstverk är mer värt än ett människoliv. Man kan bli bedrövad över att en klimataktivist tydligen inte drar sig för förkastliga nyliberala tankefigurer – att ett konstverk kallas ”ovärderligt” har inget med prislappen att göra. Det är ett tankefel som bara kan uppstå i sammanhang där konsten är för eget nöje eller egen konsumtion, ett sammanhang utan djupare förståelse för skapandet och skapandets villkor.

Miljörörelsen lider en kronisk brist på humanistisk medvetenhet, ett historiskt/kulturellt vakuum som länge fick mig att tvivla om ifall jag ville tillhöra den. Aktivisterna är väldigt duktiga när det kommer till att förklara vad som händer om koldioxiden i atmosfären ökar med si-eller-så många parts-per-millions eller varför det är nödvändigt satt skydda våtmarker, men när det kommer till människan och årtusenden av mänsklig odling har man inte mycket att komma med. Kunskaperna är skrämmande ytliga.

Nu kan man tycka att det där med soppan inte är mycket att gnälla över, själva målningen kom ju inte till skada, den skyddades av en tunn glasskiva. Men det förklarar fortfarande inte varför man valde ett konstverk.

Och det är inte det sista angreppet på konsten. Under hela oktober berättar Just stop oil på sin hemsida att de driver kampanjen Occupy Westminster, där de tänker kasta soppa på fler ”ikoniska konstverk”, lamslå trafiken och stänga av broar. Att lamslå trafik, stänga av broar eller jävlas med korrupta politiker är en fullt legitim motståndshandling, att vandalisera konstverk låter mer som ett uppdrag för högerextremister.

”This is an act of resistance” påstår man och det var ungefär där jag slutade att lyssna. Man räddar inte mänskligheten genom att förstöra det som gör oss mänskliga. Varje konstverk av betydelse är i sig en motståndshandling. Att förstöra konst kan aldrig vara det.