6,9 procent av Sveriges befolkning levde i ekonomisk utsatthet år 2020. Med nuvarande skyhöga inflation och en kommande lågkonjunktur innebär det en än mer utsatt situation för dem som redan lever i fattigdom, skriver Jonas Wihlstrand, generalsekreterare, Stockholms Stadsmissioner.
DEBATT. I går var det Internationella fattigdomsdagen och Sveriges Stadsmissioner släppte sin åttonde fattigdomsrapport. Den innehåller särskilt framtagen statistik från SCB som visar att 6,9 procent av Sveriges befolkning levde i ekonomisk utsatthet år 2020. Med nuvarande skyhöga inflation och en kommande lågkonjunktur innebär det en än mer utsatt situation för dem som redan lever i fattigdom.
Årets fattigdomsrapport innehåller statistik beställd från SCB som visar den ekonomiska utsattheten i Sverige. Det är ett sammansatt mått för personer som lever med låg inkomststandard och eller försörjningsstöd och som inte har tillräckliga intäkter för att klara nödvändiga omkostnader såsom mat, boende och kläder. Under 2020 var det 6,9 procent av Sveriges befolkning som levde i ekonomisk utsatthet.
”Vi har mött barnfamiljer som säger att de inte har råd med blöjor, välling och sådant som är extremt grundläggande och viktigt när man har små barn. Många tycker också det känns skamfullt att be om hjälp”, vittnar en person från Umeå Stadsmission.
SCB:s statistik visar att de geografiska skillnaderna är stora. I Sveriges Stadsmissioners fattigdomsrapport redovisas de tio kommunerna i fattigdomstoppen respektive fattigdomsbotten.
Malmö toppade listan med 14 procent av kommuninvånarna som lever i ekonomisk utsatthet. Det motsvarar cirka 48 000 personer. I fattigdomsbotten återfinns Malmös grannkommun, Vellinge, där bara 1,9 procent levde i ekonomisk utsatthet. Det motsvarar cirka 690 personer.
Statistik över ekonomisk utsatthet för samtliga kommuner återfinns i Fattigdomsrapportens bilaga.
SCB säger själva att statistiken inte är heltäckande. Det visar också Sveriges Stadsmissioners fattigdomsforskning i samarbete med professor Magnus Karlsson, Marie Cederskiölds högskola.
Till exempel visar den fleråriga forskningen att cirka 11 procent av människor som lever i fattigdom och besöker Stadsmissionens sociala verksamheter är ”ohjälpta”. De har troligtvis rätt till välfärdssystemets stöd men har inte fått hjälp. Då blir de heller inte registrerade som bidragstagare och därmed exkluderade i den offentliga statistiken.
Sveriges Stadsmissioner har länge krävt en nationell kartläggning av fattigdomen och en nationell fattigdomsstrategi. Det börjar bli akut – nu behöver den nya regeringen agera!
