Whatever, tänkte Ida med en inre grimas åt anglicismen. Hon hade sett fram emot att träffa Freddy och hon hade gärna velat se Kios utveckling. Men att åka till Kramfors skulle ju ta en dag dit och en dag hem, så de skulle göra transfern från hennes lägenhet. Då visste de var de skulle hamna, Oasen var en miljö de kände till – men det var ju övergivet. De skulle vakna upp, Ante skulle visa dem runt och alltihop skulle vara rätt sorgligt. Vilket var meningen, på sätt och vis. Vilket i sin tur påminde henne om frågorna hon skulle ställa.

– Ante, ska vi inte fortsätta frågestunden? Jag tror inte alla hann ställa sina frågor, sa hon högt.

Tonerna från Ellis gitarr och sorlet i valvet överröstade henne. Hon vinkade och funderade på om hon kunde kasta till exempel en kulspetspenna åt hans håll.

– Ante! Frågestunden. Jag tror att fler har frågor.

Han hade börjat plocka ihop några sladdar och spratt till. Men fann sig och knäppte på micken igen. Lite generad, eller?

– Hallå, vänta lite! Linus, Penny. Kom tillbaka, vi hann visst inte klart med frågestunden, jag råkade bara gå vidare i programmet … 

Penny och Linus vände och ställde sig på scenen igen. Ida ställde sin första fråga, den om energiåtgången för projektet.

– Ja, det är ju inte mitt område, men vi kommer att behöva hålla det på en rimlig nivå. Det här är ju ett klimatprojekt, sa hon allvarligt.

– Vad finns det för garanter?

– Om det inte går att hålla inom ramarna får vi ju ta det därifrån. Vi kommer ju att få redovisa alla typer av kostnader, man kommer att visa tolerans med tanke på projektets stora potential, men det kommer att finnas gränser.

Ett ingentingsvar, det var inte bra. Ida undrade igen om hon verkligen ville vara med på det här, och så ställde hon den andra frågan.

– Om det visar sig att tidsresor i stor skala gör mer skada än nytta, vid vilken punkt kommer ni att avsluta?

– Det är en bra fråga, det är tankar som vi hela tiden måste ha inom räckhåll när vi går in i det här projektet. Men det är vi, inte några ni, som går in i det. Du är ju själv, liksom de flesta av oss här inne, en del av det. Jag förstår att du frågar som journalist nu, men det här är ju en frågestund för de närmast berörda. Om du inte tar illa upp skulle jag vilja att vi hinner med mer näraliggande frågor och sparar de andra till presskonferensen.

De flesta frågorna handlade mindre om forskningsstudien än om den framtid som de hade fått se i filmklippen. Linus frågade om tiden mellan nu och då, och Nisse visade sig veta oväntat mycket. Canberra gjorde tummen upp till honom från sitt bord.

Ida försökte lyssna medan hon fortsatte att leta efter Harriet. Ytterdörren var låst, hon kunde inte ha sprungit ut i gränden. Ellis stod och letade efter något i sina jackfickor, hittade det inte och letade vidare i gitarrfodralet, axelväskan och byxfickorna. Lågan i ett av värmeljusen fladdrade till och gav upp, så det blev ännu mörkare. Fanns det verkligen ingen annan belysning?

Hon böjde sig ner och tittade under bordet. Skulle vara typiskt Harriet att gömma sig nånstans, tänkte hon, men Harriet var inte där. Nisse kom för att sätta sig och undrade vad hon höll på med.

– Letar efter Harriet, sa Ida och rätade ut ryggen, som inte helt var med på noterna.

– Är det inte hon som spelar? Du sa ju att hon har fått en egen synt.

– Nä, det är Ellis. Synten har hon inte med sig hit.

– Det är inte Ellis, sa Nisse. Vi behöver lokalisera det där ljudet innan det händer nåt.

Nej, det var inte Ellis. Gitarren hade han lagt i fodralet och han stod och såg frågande på Ida. ”Har du inte hittat henne än?” översatte hon blicken. Melodin fortsatte, men liksom från ingenstans. Eller kanske från scenen, men där fanns ingenting som kunde ge ett sånt ljud ifrån sig.

Nisse for upp på scenen och drog han upp något som såg ut som en sjal av tomrum – hade den tokiga ungen gömt sig under en bit ignorium? Fram kom Harriet, glad och triumferande, och på golvet låg Timebandit 2.

– Jag hittade en osynlighetsmantel! sa hon. Och en tidsmaskinssynt!

Där hade hon suttit och lyssnat, och sen hade hon börjat spela på tangenterna. Utan att komma åt fel reglage och hamna i någon annan tid. De andades ut och började förbereda sig på att fortsätta hem till Rågsved. Ellis rotade igenom fickorna igen och konstaterade att nycklarna måste ligga hemma, och frågade om det fanns plats i bilen för honom och Ida, för hon hade reservnycklar i en syltburk i köket.

– Vi är ju några i bilen, sa Ida. Ante, Penny, Linus, vad heter hon, Maria …

– Nej, jag tror jag står över, sa Maria. Men åk ni! Var försiktiga!

När Ida körde hemåt hade hon Harriet bredvid sig i barnstolen, de båda ministrarna i mittensätet och Ante, Nisse och Ellis längst bak. Ante med sitt osynliga men otympliga paket, Ellis med gitarren mellan knäna, intensivt sms:ande, antagligen med Miriam.

– Rågsved, sa Penny. Jag vet inte ens om jag har varit där. Var ligger det?

– Näst sista stationen på linje 19 söderut, sa Ellis.

Penny hade hört saker om området. Inte så positiva saker, gissade Ida, för hon hörde Ellis ivrigt räkna upp allt som var bra. Koloniområdet, skogen, graffitifestivalen, mataffären, grannarna. Harriet satt och såg långt upp bland molnen och nynnade fundersamt. När de var mitt på Skanstullsbron frågade hon vad dimensioner var.

Ida bländade ner framljusen för mötande trafik och sa att det kunde vara lite olika.

– Man kan säga om något som är större än något annat att det har större dimensioner. Eller om du tänker dig en låda så har den tre dimensioner: höjd, djup och bredd. Eller …

Hon körde in i tunneln sydvästerut, belysningen på väggarna färgade dem växelvis orangea i ansiktet och hon fick hålla tungan rätt i mun för att inte hamna i fel fil.

– Jaha, men hur kan man åka till en annan dimension då? sa Harriet. Man kan väl inte åka till en storhet heller.

– Storlek menar du, hur stort nånting är. Nej, det finns en annan sorts dimensioner också. Ante! Kan du förklara dimensioner på en sjuårings nivå. Ja, sju och ett halvt. 

– Då ska jag förklara för dig som min mamma förklarade för mig när jag var liten, sa Ante.

Sen gjorde han det. Linus protesterade då och då, han hade tydligen en bakgrund som lärare i naturvetenskapliga ämnen. Men snart satt de allihop och lyssnade på Ante, som berättade att tiden kunde dela upp sig, liksom i flikar eller trådar. Egentligen gjorde den det hela tiden. Därför borde man kunna gå bakåt i tiden, och sen framåt i en annan tråd, och se vad som hade hänt om man hade gjort annorlunda. Eller …

Linus frågade vem Antes mamma var, hon borde ju vara känd om hon visste allt det här. Men han sa att tja, hon hette Vera och var inte alls särskilt känd. Men bra på att förklara. Och det var det här han hade menat med transfer i en annan dimension. Om de valde en som låg nära skulle det inte bli så annorlunda. Det kunde vara bra första gången, när de nu inte kunde komma till Kio. Nej, riskerna var inte större, det var antagligen inte farligare än att stanna hemma.

När Ida parkerade på gården hade Harriet lyckats övertala både Ellis och Ante om att hon skulle följa med till den andra dimensionen. Om det nu inte var farligt! Ante gjorde inget motstånd, de kunde ta en dimension som låg jättenära, sa han. Om det gick bra för Ellis – och han protesterade inte.

– Vi tar en dimension som ligger så nära vår att de nästan rör vid varandra. Men kanske ett par år framåt i tiden, så vi märker nån skillnad. Kanske 2022?

– Vad spännande, ett valår! sa Penny. Men då måste det vara på hösten.

Gärna hösten, sa Ante. De skulle bara inte vänta sig för mycket. De skulle vakna på samma plats, kanske se sig omkring i lägenheten men inte gå ut. Sen skulle de transferera sig hem igen. Det lät ganska ointressant, tyckte Ida. Men det gjorde inte så mycket.