DEBATT. Den nya migrationspolitiken som presenteras i Tidöavtalet i fredags ska enligt Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bli ett ”paradigmskifte” där ”utgångspunkten ska vara att skydd för den som flyr en konflikt eller kris ska erbjudas tillfälligt och för den som flyr Sveriges närområde.”

Problemet är att verkligheten inte alls ser ut så. Över 100 miljoner människor är på flykt idag, enligt siffror från FN:s flyktingorgan UNHCR.

Genomsnittslängden på flykt utanför hemlandet är i dag över 20 år, och de allra flesta befinner sig i låg- eller medelinkomstländer i den närliggande regionen.

Asylrätten fastslår att alla har rätt att ta sig till ett annat land för att söka skydd där. För ett land som Sverige som ligger långt ifrån de flesta konflikthärdar innebär det att endast ett fåtal har möjligheten att själva ta sig så långt som till oss för att söka asyl.

Anledningen till att människor ändå gör det, trots att de riskerar att drunkna på vägen, är att livsvillkoren för flyktingar i andra delar av världen är så dåliga. Oavsett om flyktingar lever i läger eller i städer och byar så är stödet de får högst begränsat, särskilt till de som varit på flykt i många år.

Samtidigt saknar flyktingar i många länder rätten att arbeta och tjäna pengar för att försörja sig själva. Under de senaste åren har biståndet minskat samtidigt som rapporterna blir fler om missförhållanden som till exempel svält och undernäring i flyktingläger.

Med andra ord finns det ett stort skyddsbehov som inte bemöts i andra delar av världen, samtidigt som Sverige och många andra länder försöker göra det så svårt som möjligt att ta sig hit för att söka asyl.

I det läget är det rent omänskligt att Sveriges nya regering dessutom vill skära ner på både kvotflyktingar och bistånd.

Kvotflyktingar väljs ut av UNHCR för vidarebosättning i ett tredje land, som till exempel Sverige. Ungefär två miljoner människor bedöms vara i behov av vidarebosättning under det kommande året, men bara omkring två procent av de som har behovet får möjligheten.

Antalet kvotflyktingar som tas emot har alltid varit otillräckligt, ändå presenteras systemet med vidarebosättning ofta som ett bättre alternativ till asylinvandring eftersom asylskälen bedöms på plats i stället för i Sverige.

Under den kommande mandatperioden ska Sverige ta emot 900 kvotflyktingar per år, vilket är en dramatisk minskning från de 5000 per år som varit standard sedan 2018.

Sverige ska också kunna ställa krav på UNHCR om vilka flyktingar som väljs ut, efter kriterier som bedöms öka chanserna för ”god integration i det svenska samhället.” Det uppges att kvinnor ska prioriteras tillsammans med ”utsatta grupper” som till exempel HBTQ-personer.

Det är extremt problematiskt att svenska politiker tror sig kunna bedöma enskilda individers chanser till integration i Sverige baserat på deras kön, sexuella läggning och förmodligen också deras etnicitet.

Sverige är på väg att bli ett land där skyddssökande människor inte är välkomna, och där de som mot alla odds släpps in förväntas återvända till sina hemländer så fort det bedöms av möjligt av svenska myndigheter och politiker. 

Och som kronan på verket uppgav den tillträdande regeringen på en pressträff den 14 oktober att biståndsmålet på en procent av BNP ska slopas och att besparingar kommer att göras. Sverige spenderar redan biståndspengar på flyktingmottagning inom landet, vilka enligt Tidöavtalet nu också ska gå till att ”öka återvändandet.”

Finns det några öppna hjärtan kvar i Sverige så kommer de antagligen tvingas att utvandra på grund av dåliga chanser till integration i det nya post-Tidö-samhället.