Det finns en speciell stämning i civilsamhället och bland aktivisterna i Göteborg som jag tycker är unik. Ibland talar politiker (sossar) om en Göteborgsanda och då menar de ett samarbete mellan politiken och näringslivet. Det finns en Göteborgsanda vad gäller samarbete i frågor om solidaritet och rättvisa, mellan olika grupper och organisationer, enligt min erfarenhet.

Den 30 september 2017 var ett bevis på det, då över 30 000 samlades för att visa att nazister inte var välkomna i Göteborg. Denna styrkemanifestation tänker jag var den främsta anledningen till att polisen kunde stoppa nazisternas marsch så fort de gjorde ett felsteg.

Jag ser den samhörigheten och förmågan att samarbeta över ideologiska gränser i dag som ett arv efter Göteborgshändelserna 2001. Göteborg har alltid tagit tydlig ställning mot nazism och fascism. 2001 var en del av den kampen och har även satt sina spår i göteborgarnas engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter.

I samband med EU-toppmötet 14–16 juni 2001 ordnades parallella möten. Ett sådant, som samlade många under ett och samma arrangemang, var ”Fritt forum – det fria ordets festival”. Tanken att hålla ett toppmöte i de centrala delarna i en storstad och samtidigt spärra av det och bevaka det med poliser och vakter för att hindra folk att komma nära, ter sig absurd när en tänker på det. Fritt forum var det som skulle bli motvikten under de dagarna; en festival för mänskliga rättigheter, öppen för alla.

Allt var frid och fröjd till toppmötets första dag, 14 juni, då för första gången en amerikansk president skulle besöka Sverige. I samma stund som George W Bushs plan landade på Landvetters flygplats spärrade polisen av Hvitfeldtska gymnasiet, som var ett av härbärgena för de ditresta demonstranterna. Polisen meddelade att alla boende där var misstänkta för förberedelser till våldsamt upplopp.

Den avspärrningen var en tydlig kränkning av de grundlagsskyddade rättigheterna och satte kursen för allt som hände under de dagarna. Resten är i dag historia. Jag kände av stämningen de dagarna, genom min erfarenhet av polisen i Iran. Jag visste att jag skulle hålla mig på avstånd från poliserna. Den erfarenheten saknade andra, i tron att de skulle vara trygga och kunna nyttja sina rättigheter så länge de inte bröt mot någon lag. Under de laglösa dagarna visade det sig vara brottsligt att manifestera solidaritet och medmänsklighet.

Även polisen anstränger sig mer i dag och är ofta samarbetsvillig mot aktivisterna och civilsamhället. När det var kulmen för det så kallade Reva (”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”) 2013 jagade uniformerade gränspoliser papperslösa genom id-kontroller i tunnelbanan i Stockholm. Polisen i Malmö körde med polisbilar och blåljus in i olika bostadsområden för att hämta folk till chartrade utvisningar. I Göteborg fick gränspolisen inte ens bära uniform. Det skulle riskera relationen till civilsamhället, menade ordningspolisen.

Den 30 september lämnade polisen avspärrningarna så fort de hade omringat och stoppat nazisterna. Vi fick ta över våra gator igen. En seger för antifascismen.