Demonstrationerna pågår fortfarande i Iran, kvinnor och unga flickor släpper ut sitt hår och bränner slöjorna i protest mot den förtryckande regimen som svarar med dödligt våld och ökad övervakning.
Världen ser på, inte minst Sverige, varken den gamla eller den tillträdande regeringen har lyft ett finger för att fördöma regimens övervåld eller för att visa sitt stöd till folket i Irans kamp för demokrati. De svenska värderingarna verkar numera innebära att bara värna om sina egna intressen, och Irans demokratisering verkar inte vara ett av dem.
Flera andra europeiska länder har gått ihop för att genomföra fler sanktioner mot Iran, och även om sanktioner inte är det mest effektiva sättet att störta en maktfullkomlig regim på, så är det åtminstone markering som visar att brotten mot de mänskliga rättigheterna inte passerat obemärkt förbi. Det visar en vilja att stötta Irans befolkning i en demokratiseringsprocess. Ett sätt att visa solidaritet med de förtryckta.
Men vi spelar kanske inte i den ligan längre, vi verkar snarare följa Storbritanniens brexit-exempel och stänga in oss i vårt folkhemsland där vi endast bryr oss om falukorvspriser och hur många kärnkraftverk vi kan bygga på ett år. Vår diplomatiska storhetstid verkar vara över, det visar regeringens desperata kamp för att gå med i Nato med all tydlighet. Glöm den internationella solidariteten, nu är det Sverige först som gäller, hur ska regeringens tystnad gentemot Iran annars tolkas?
Irans befolkning kan inte befria sig själva på egen hand, även om de visar motståndskraft värdig en revolution så slås de ner av den våldsamma säkerhetsstyrkan, precis som i Sudan för några år sedan. Då lyckades folket övervinna militärregimen efter många spillda liv, och en demokratiseringsprocess kunde vidta där revolutionen slutade. Det internationella samfundet har alla möjligheter att visa vägen med Sudan som exempel, men denna gången måste man se till att regimen inte har möjlighet att återuppstå när folket invaggats i en falsk trygghet. Detta kräver att världssamfundets ögon inte för en sekund tas från Iran.
I dag tilldelades Nobels fredspris den fängslade, belarusiska människorättsaktivisten Ales Bialiatski och människorättssorganisationerna Center for Civil Liberties i Ukraina och ryska Memorial. En hyllning till dem som står upp för mänskliga rättigheter i länder som styrs av repressiva regimer, med risk för sina liv. Det är omöjligt att inte samtidigt tänka på kvinnorna i Iran och förhoppningsvis ger priset ökad medvetenhet om människors kamp mot förtryck en välbehövlig vindpust i de revolutionära seglen i Iran. För får de inte hjälp snart har det hela varit förgäves, och de som offrat sina liv för en bättre framtid kommer aldrig få den upprättelse de förtjänar. Samtidigt sitter de dödliga diktatorerna säkra, vi måste fråga oss om det är en sådan värld vi vill leva i. Om svaret är nej måste vi agera, nu.
