Sveriges Natomedlemskapsansökan hänger återigen löst. Kanske inte så konstigt, eftersom vi vid det här laget börjat vänja oss vid att Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan inte riktigt är en man som är särskilt stabil vad gäller utrikespolitik. Det gör det också relevant att återigen fråga sig hur klokt det egentligen är att Sveriges regering vänt ut-och-in på sina värderingar för att få liera sig med kärnvapenalliansen Nato.

Den här gången är Erdoğan upprörd över ett satirinslag om honom själv i SVT-programmet Svenska nyheter. Sveriges ambassadör ska enligt den turkiska statliga nyhetsbyrån Anatolia ha kallats till Turkiets utrikesdepartement med anledning av tv-inslaget, och diplomatiska källor uppger för Anatolia att ”det har betonats att gränslösa och fula uttryck och bilder mot vår president och vårt land är oacceptabla och att det inte är möjligt att förklara sådana publikationer med yttrande- och pressfrihet”. På det svarar vår svenska utrikesminister Ann Linde så här: ”För det första så har vi press- och yttrandefrihet i Sverige, och för det andra har vi ett trilateralt avtal som vi försöker på alla sätt att uppfylla och det har vi alla intentioner att fortsätta göra”.

Det tycks alltså, föga förvånande, råda ganska grava oenigheter kring vad press- och yttrandefrihet faktiskt är för något mellan turkiska diplomater och svenska ministrar. Det är minst sagt oroväckande, särskilt med tanke på att vi gått med på att både lämna ut människor som Erdoğan anser vara terrorister och dessutom tillåta vapenexport till ett land som med allra största sannolikhet kommer använda dem för att skada och döda människor på grund av deras ursprung.

Press- och yttrandefrihet är en central del i en fungerande demokrati. Folkets möjlighet att kritisera sina makthavare måste existera för att ett land överhuvudtaget ska kunna räknas som demokrati. Hur annars ska ett land kunna vara folkstyrt om inte folket har möjlighet att säga sitt? Det innebär också att en makthavare måste kunna acceptera att folket uttrycker sitt missnöje på ett eller annat sätt. I det här fallet handlar det dessutom inte ens om något som skett i det egna landet – Turkiets egen yttrandefrihet är så gott som utrotad – utan i ett annat land, nämligen Sverige. Ett litet land långt upp i norr som efter Putins invasion av Ukraina desperat sökt sig in i ett samarbete med Nato för att åtminstone få en illusion av att ha ett skydd från Putins kärnvapen. Därmed har vi gått med på att försöka möta krav från en makthavare vars värderingar går tvärs emot vad vi har lagstiftat i Sverige, något som det senaste utspelet om tv-inslaget otvivelaktigt belyser.

Sverige bör inte offra sin yttrandefrihet för att få kärnvapenskydd av Nato – men frågan är hur långt Sveriges regering är beredd att gå för att göra den volatile turkiske presidenten nöjd. Bättre vore att istället arbeta för en starkare yttrandefrihet världen över, att tydligt markera mot Turkiet att vi inte tolererar att de fängslar journalister och att man som makthavare helt enkelt får stå ut med att folk ibland skämtar om att man fiser.

Vi får se om Magdalena Andersson och Erdoğan får en chans att prata ut om det här under dagens toppmöte i Prag. Vi får väl se. Men får hon chansen hade det inte varit fel om hon passade på att stå upp för den svenska yttrandefriheten, och får hon en stund över kanske hon kan ta tillbaka Nato-ansökan också.