Varför skulle Richard Jomshof lägga band på sig, när Liberalerna redan lovat att välja honom till ordförande i riksdagens justitieutskott?

Själva uppgörelsen är ju i sig ett godkännande av den politiska linje som alltid varit hans. Han blir inte vald trots att han ser en muslimsk kvinna i folkdräkt som en våldtäkt mot Sverige, längtar efter att sitta vid makten så att media kan bli mer som i Ungern, säger att islam är avskyvärt och sprider den nynazistiska konspirationsteorin om ett politiskt styrt folkutbyte. Det är de uttalandena som byggt hans maktbas i Sverigedemokraterna, det är så han utför sin uppgift som partisekreterare, det är med det budskapet han åkt på föreläsningsturné i valrörelsen, det är därför han blir vald till utskottsordförande.

Och mycket riktigt. När Jomshof efter nomineringen konfronteras med sina tidigare uttalanden svarar han ”Spot on!”. Hans första utspel blir att avskaffa diskrimineringslagen. Människor som diskrimineras på grund av sitt kön, sin sexualitet eller sin religion beskrivs som människor ”som för tillfället uppbär etablissemangets gunst”. Etablissemanget förändras nu, ska vi förstå.

I en artikel i DN listar Alex Schulman ytterligare några av utspelen från honom som snart sitter på ett av landets tyngsta rättspolitiska förtroendeuppdrag: Att brottsmisstänktas ursprung ska kartläggas generationer tillbaka, att en moderat politiker på Järva ska förklaras icke önskvärd i Sverige, att judar inte är ett problem i Sverige ”eftersom de är så få”.

Richard Jomshof väljs inte på grund av det, men han döljer effektivt de övriga förtroendeuppdrag Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna ger SD. SD ska också leda riksdagens utrikesutskott. I Försvarsutskottet får SD platsen som vice ordförande och ska leda också de kommande regeringspartiernas representanter. Näringsutskottets nya ordförande Tobias Andersson är en man som när han ser en företagare med utländsk bakgrund önskar denna på ett återvandringståg med enkelbiljett till Kabul. (Ett utspel som har berömts internt i SD för att det gav rätt uppmärksamhet i valrörelsen.)

En del på vänstersidan välkomnar mellan skål och vägg att SD får tunga uppdrag. Trots att vi ännu inte vet hur deras organisation i förhållande till regeringens beslutsfattande kommer se ut, tycker man att de borde få ännu mer makt. Tanken är att de kommer göra bort sig, tappa förtroendet bland sina sympatisörer när de blir ett med makten. Jag tror den analysen är fel.

SD är inte ett populistiskt parti som Dansk folkeparti eller Fremskrittspartiet, ett sådant som lovar allt till alla och därför får svårt nära makten. Precis som Marine Le Pen påpekar är SD snarare bröder till de italienska nyfascisterna, till regeringspartierna i Ungern och Polen och till hennes egen rörelse. De partierna har inte imploderat med makt, de har gjort sig till ett med makten och effektivt krympt utrymmet för alla motröster. Det är SD:s, inte sällan uttalade, mål.

Jag tror att Ulf Kristersson kommer göra koalitionen stark och formell. SD kan mycket väl få ett samordningskansli på Rosenbad, en mäktig grupp partiknutna tjänstemän med makt att påverka vartenda beslut som regeringen ska fatta. Även om SD då inte nu får plats vid regeringsbordet, får de möjlighet att steg för steg göra sig till de enda vid det bordet. Tills dess verkar Ulf Kristersson nöjd med att få bli statsminister i Jimmie Åkessons regering.

Med rasismen som en del av den högsta makten blir den legitimerad på varje nivå. Människor behöver inte längre konfrontera sina fördomar, de får vräka ur sig dem. För de som är föremålet för den allt våldsammare retoriken blir vardagen råare.

I en notis i Skånenyheterna berättas om fyra barn som blir påhoppade på vägen till skolan. De får veta att de är hatade, fula och äckliga. Barnens mamma, som väljer att vara anonym för att inte behöva utstå ännu mer hat, berättar: ”Mina barn är väldigt snälla och de är mer än sin hudfärg”.
Som om barn måste kvalificera sig för att slippa hat. Som om hudfärgen inte duger.