Sedan Hédi Fried undkom förintelsen med livet i behåll har hon föreläst och bildat opinion i demokratifrågor och frågor relaterade till rasism, antisemitism och annan främlingsfientlighet. I decennier. För att ingenting liknande ska hända igen.

Före valet 2018 fick hon besök av flera partiledare som ville höra vad hon hade att säga om nationalism och antisemitism. Det bör ha bottnat i en oro över idéer som spred sig, och om tankarna inte hade gått till Nazityskland och förintelsen hade de kanske inte fikat hos just Hédi Fried.

När det var Ulf Kristerssons tur bad hon honom lova en sak: att aldrig ”gå med på något samröre med SD”. Det lovade han som bekant. Sen blev det ny mandatperiod, och då inledde han ändå ett samröre som kom att bli alltmer intimt. Nu fanns ju inte Alliansen längre, och det var som ledare för den han hade lovat, sa Ulf Kristersson. Men Hédi Fried var ändå besviken.

– Jag förstår inte hur han inte kan se bakom hörnet. Det var det som hände i Tyskland. I början trodde man att ”ja, det kanske är bra att byta nu” och ”han verkar ju hygglig”. Människor är så naiva, sa hon till Dagens nyheter.

Det är en historia som jag tror att de flesta kommer ihåg, men när man hör dagens debatt om ordet blåbrunt kan man tro att den är glömd. De som motsätter sig att Sverigedemokraterna och deras borgerliga samarbetspartier kallas blåbruna är nämligen upprörda över ”relativiseringen”. Att SD jämförs med det som Hédi Fried varnade för.

Förintelsens fasor var värre än det värsta. Men om ingenting får jämföras med det som ledde fram till förintelsen, hur ska man då kunna varna när man ser retoriska och ideologiska likheter med just det? Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet bildades 1919 och hann vara nazistiskt i 14 år innan Hitler ens kom till makten.

Talet om att alla jämförelser mellan Sverigedemokraterna och nazismen är relativisering skymmer sikten. För den sortens idéer som låg bakom finns nu i riksdagen, leder utskott och kommer troligen att styra den nya regeringens politik från baksätet. Även om inte hela historien upprepar sig kan det bli förödande för samhället.

Vi behöver ord för att säga vad vi ser, just nu mer än någonsin förr. Det är inte de som ska bestämma vad vi ska kalla dem och vi står inte till svars inför dem för vilka ord vi väljer.