Jag talade nyligen för en klass internationella studenter vid Uppsala universitet om svensk klimatpolitik. Nej, Sverige har inte utmärkt sig som ett föredöme. Vi släpper ut som om vi hade fyra planeter och vårt skogsbruk är ensidigt fokuserat på kalhyggen. Så blir man inget föredöme, berättade jag. Budskapet blev inte bättre när jag svarade på frågan om hur det blir nu med den nya regeringen. Nu blir det ännu värre!

Tyvärr kommer naturen offras på den nya blåbruna regeringens altare. Anslagen till naturvård kommer att skäras ned, klimatambitioner sänkas, ingen ny skog kommer att skyddas, fossila drivmedel blir fortsatt subventionerade och Sverige kommer skämma ut sig på den internationella arenan. Lägg där till ett snöpt public service, nationalistisk kulturpolitik, nedskärningar i välfärdssystemet och försämrad integration och vi har inget annat än en krigsförklaring mot allt progressivt i vårt land. Hög tid för stenhårt motstånd mot varenda försämring.

Egentligen är jag inte förvånad över att SD kunde bli näst största parti. Kanske borde vi vara lättade över att de inte blev det största. För vad händer om de andra ledande partierna hela tiden bekräftar ett annat partis världsbild? Gängskjutningarna: massinvandringen. Arbetslösheten: massinvandringen. Hot och våld mot kvinnor: massinvandringen. Även Socialdemokraterna har bidragit till legitimeringen av SD i ett försök att vinna tillbaka röster. Minns Andersson om somalitowns och Ygeman om begränsningar för utrikesfödda i vissa områden.

Resultatet blev att socioekonomiska klyftor, arbetslöshet och segregation blev irrelevanta faktorer för att förklara samhällsproblem. Miljö- och klimatfrågan hamnade helt i bakvattnet. Allt handlade istället om svenskar mot utrikesfödda. Med ett sådant upplägg har den konservativa sidan allt att vinna.

Jag tror precis som Rikard Warlenius i Dagens Arena (20/9) att den breda vänstern (där S förstås borde ingå och kanske till och med C) måste enas om ett samhällsbygge som inger hopp, och det skulle kunna vara en grön ny giv. Den nya given var president Franklin D Roosevelts sätt att hantera 1930-talets depression i USA. Vi skulle på samma sätt gå fram med stora offentliga investeringar med syfte att skapa tusentals nya jobb och snabbt vända klimat- och naturkrisen; en grön ny giv.

Partierna till vänster och mitten behöver inte vara eniga om något annat än att vår tids utmaningar handlar om massarbetslöshet, ekonomiska klyftor och klimatkris och att detta går att lösa med ett aktivt politiskt agerande. Kanske tappar vi Centerpartiet på den resan, det är upp till dem. Men ju fler det är som talar om vårt samhälles verkliga utmaningar och lösningar, desto bättre blir våra möjligheter att bryta dagens kryptofascistiska politiska diskurs.

Och det är hög tid att samla motståndet mot den nya högerkonservativa majoriteten. Det kommer att bli svårare ekonomiska tider. Då kommer det bli svårt för Kristersson att både sänka bensinskatten och subventionera villaägarnas elräkningar utan att försämra i välfärden. Från SD kommer skandalerna fortsätta att hoppa fram, som popcorn ur en kastrull. Liberalerna har lovat att hålla dem stången. Det är upplagt för interna konvulsioner. Hur många kriser kan en ny regering rida ut? Vi kan ha ett nyval fortare än Kristersson hinner säga den vuxne i rummet.

Då ska vi vara redo.