Hårdare tag och längre straff har varit bland de hetaste ämnena i årets valrörelse och politiker på olika sidor har förespråkat en rad åtgärder kopplade till kriminalisering. Men både de åtgärder som politikerna vill införa – och har infört på senare år – som hårdare straff, möjligheten att använda tvångsmedel som häktning och kriminaliseringar på nya områden, bygger sällan på forskning och expertkunskap inom området, enligt Linnea Wegerstad, universitetslektor på juridiska fakulteten vid Lunds universitet.

”Vill markera”

Åtgärderna handlar istället ofta om att lagstiftaren vill ”markera” allvaret och att det finns en efterfrågan hos allmänheten att göra på det viset. Straffrättspopulism och symbolisk kriminalisering är två begrepp som kan vara till hjälp för att försöka förstå dessa tendenser, enligt Linnea Wegerstad. Det förra handlar om att kriminalisering betraktas som en lösning på många komplexa samhällsproblem, utan att det finns stöd för att det faktiskt är det. Symbolisk kriminalisering å andra sidan innebär att straffbelägga en handling enbart för att visa politisk handlingskraft – utan att det innebär en förändring i praktiken. Begreppen är inte oproblematiska, menar Linnea Wegerstad. Att allmänheten exempelvis vill se hårdare straff innebär inte att de har kunskap om olika brott och deras straffskala.

–  När man i undersökningar i nordiska länder har frågat om straffen ska höjas så tycker många också ja, höj straffen. Men när man frågar vad straffet borde bli för en viss typ av gärning så ligger svaren nära straffet som döms ut redan i dag, säger Linnea Wegerstad i en kommentar till Lunds universitet.

Straff inte alltid lösning

Trots den politiska vilja som dominerar den svenska debatten om skärpta straff och hårdare tag, är det inte alltid en självklarhet att dessa åtgärder är rätt redskap för att lösa problemen. Många problem är ofta mer komplexa och bygger på flera olika, samverkande faktorer. Straffrättens ”ultima ratio” utgår dessutom från att kriminalisering är så ingripande som individer att det bör vara en sista åtgärd.

– Om problembeskrivningen verkar handla om annat än att människor uppsåtligen vill göra ont, till exempel fattigdom, bostadsbrist eller arbetslöshet, så är kanske inte kriminalisering rätt medel. Ofta återkommer vi i våra remissyttrande inför ny lagstiftning att vi saknar utredning av vilka andra åtgärder som skulle kunna vara lämpliga, säger Linnea Wegerstad.

Ett förslag som är aktuellt i dag är att kriminalisera rekrytering av unga till kriminell verksamhet. Men i gängbrottsutredningen pekas fattigdom och segregation ut som orsaker till att unga rekryteras.

– Gängen kan ge pengar, mat på McDonalds och nya sneakers. Det sker ingen direkt rekrytering utan unga dras in på grund av många samverkande faktorer. Då framstår det som tveksamt om en ny kriminalisering kommer att ha någon verkan, säger Linnea Wegerstad.