Vi har precis genomlevt en av de mest avgörande stunderna i svensk politisk historia. Och en av de mörkaste. Parallellt med en sommar där klimatkatastrofen skördat mängder av dödsoffer till följd av extrema väderhändelser har vi haft en svensk valrörelse.
DEBATT. Samtidigt som Europa drabbats av den värsta torkan på femhundra år har de svenska aspiranterna på regeringsmakten valt att vara tysta. Finns det något vi lärt oss från vår gemensamma historia så är det att det inte är de enskilda onda handlingarna som leder fram mänskligt framkallad massdöd.
Utan det som bereder vägen mot dessa katastrofer är alla de ledare som har fakta och är fullt medvetna om vad som händer, men som väljer att vara tysta.
Och där har vi det svenska politiska ledarskapet i dag.
Hur Sveriges kommande regering kommer att se ut vet vi inte ännu. Men vi vet vilka löften som avgivits av de partiledare som ingår i nuvarande regeringsförhandlingar. Det är sänkt skatt på fossila drivmedel. Sänkt klimatbistånd. Sänkt reduktionsplikt. Sänkt ambitionsnivå avseende de svenska klimatmålen.
I den värld som sjunker ned i klimatkatastrof tycks ambitionen vara att sjunka ännu snabbare. Det är inte en ambition. Det är ett svek av ofantliga proportioner.
Den dödliga vägg av värme som i sommar svept över Europa visar forskning sannolikt blir det normala redan 2035. Ingen kommer undan.
Konsekvenserna av klimatkatastrofen kommer att drabba de som vandrar bredvid oss i dag. De vars små händer vi håller och vars stora ögon ser upp på oss och undrar vad som händer.
Vi är vid en punkt där ingen av oss vill vara. I en tid av katastrof. I en tid utan ledarskap. Nu återstår bara frågan vilka vi vill vara. Vad är det att vara människa?
Vi kan inte längre vänta på de saktfärdiga. Nu återstår bara handling och att samla alla som enas i självbevarelsedriften och kärleken till våra barn.
Människor från näringslivet, politiken, musiken, fackföreningsrörelsen, religionen, aktivismen, skolan, industrin, kulturen och sporten behöver gå före våra egna lagstiftare.
Vi kan själva fatta ledningsbeslut som prioriterar hållbarhet framför vinstuttag, som investerar hållbart, betalar för levande skog, återställer våtmarker, säljer växtbaserat och bildar oss.
Vi kan med våra kroppar och beslut visa de unga att vi ser samma sak som dem, drar samma slutsatser och agerar. Med faktiskt förändring kan vi skapa hopp. Det krävs en organisation på tvärs med alla etablerade gränser som samlar alla medvetna medmänniskor nu. Vi har ju ingen annan tid.
Budskapet till det politiska ledarskapet bör vara kristallklart: Ni är hopplöst efter! Och vi väntar inte längre på er.
