DEBATT Innan jul annonserade regeringen att Datainspektionen byter namn till Integritetsskyddsmyndigheten, får ett nytt uppdrag och mer pengar. Det nya uppdraget innebär att Integritetsskyddsmyndigheten ska ge råd och stöd istället för att ägna sig åt tillsyn. Miljöpartiets ledning sjöng att äntligen blir integritetsskyddet stärkt. Men de som gillar dataskydd och privatliv har anledning att hålla inne med berömmet.
Utredningen om tillsyn av den personliga integriteten (SOU 2016:65) avrådde till exempel från namnbytet, eftersom Datainspektionen var ett inarbetat varumärke. Alla dataskyddslagstiftningar har fått sina namn ändrade de senaste fem åren för att passa in med data-nomenklaturen: patientdatalag, domstolsdatalag, dataskyddslag, och skattedatalag för att nämna några exempel. I andra EU-länder och på EU-nivån heter dataskyddslagstiftning också datarelaterade saker: dataskyddsförordningen, data protection, datenschutz. Namnbytet bör inte vara det starka kortet i integritetsstärkningen. Uppdraget då?
Nja. Råd och stöd har Datainspektionen redan ägnat sig åt i fem års tid, enligt Integritetskommitténs delbetänkande från sommaren 2016. I SOU 2016:41 riktar kommittén, som gjort den största översynen av dataskyddet i Sverige på tio år, kritik mot inspektionen för att den ägnat sig åt rådgivning i stället för tillsyn. Råd och stöd skapar ingen juridisk säkerhet, och inte skapar det något starkt integritetsskydd heller, menar kommittén.
Genom att bortse från alla beslutsunderlag kan regeringens politiker så klart i ett inspirerat ögonblick ha kommit på hur det egentligen ligger till. Men sådan inspiration skulle inte skydda till exempel klimatet, och skyddar inte integriteten heller.
Det sista tecknet på att det inte är en stärkning av integriteten, trots allt, är att den nya Integritetsskyddsmyndighetens budgetökning är mindre än en fjärdedel så stor som budgetökningen som Försvarets radioanstalt (FRA) får. Integritetsskyddsmyndigheten får 30 miljoner extra, medan FRA får 140 miljoner.
Det är oärligt av regeringen att trots beslutsunderlagen och trots siffrorna sjunga sitt eget lov. Det är respektlöst att inte ens förklara varför beslutsunderlagen avfärdats. Genom att säga en sak, och göra en annan, gör man det otydligt hur beslut egentligen fattas. Kvarstår gör också problemet att Sverige nu förefaller driva på i motsatt riktning mot EU, som till skillnad från regeringen vill ha starkare integritetsskydd.
Kan situationen räddas? Inte på väldigt kort sikt. Men på lite längre sikt kan regeringskansliet, dess toppolitiker och tjänstemän, börja läsa beslutsunderlag, samarbeta med EU och vara ärliga med budgetimplikationer. Eller ännu bättre: riksdagen ställa dem till svars när de inte är det.
