Debatten om hållbarheten i det svenska skogsbruket är fortsatt het. Häromdagen röstade Sverige nej till ett EU-förslag om att restaurera förstörda naturområden, med hänvisning till att EU inte ska lägga sig i den typen av frågor.

I samband med valet släppte Världsnaturfonden WWF en rapport ihop med SLU Artdatabanken om de skogslevande arter som hotas av dagens i särklass mest använda avverkningsmetod: trakthyggesbruk. Metoden går ut på att all skog i ett visst område avverkas samtidigt – i stort sett all skog inom det området är alltså alltid lika gammal. De allra flesta har nog någon gång stött på ett av alla de sår i landskapet som detta ger upphov till.

I en artikel i Dagens nyheter verkar det dock som att våra politiker har en annan uppfattning om hur arter påverkas av trakthyggesbruket. I motsats till vad rapporten visar verkar representanter för både Kristdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet leva i uppfattningen att Sveriges skogsägare värnar den biologiska mångfalden – inte tvärtom.

”Mycket av den biologiska mångfald som vi har i dag, den har vi tack vare att vi har våra drygt 300 000 svenska skogsägare i Sverige, som har skött sin skog” säger KD:s klimatpolitiska talesperson Kjell-Arne Ottosson enligt artikeln. Centerpartiets Annie Lööf är inne på samma spår och säger att vi har en rik biologisk mångfald i skogen – och lägger till att vi sedan 1800-talet haft en ökning av antalet arter i den svenska skogen.

Men hon tycks missa att arter kan tillkomma på olika sätt: en del invandra spontant, andra kommer med importerade varor. En del är invasiva och direkt skadliga för våra ekosystem – och för skogsproduktionen. Huruvida trakthyggesbruk är bra eller dåligt för den biologiska mångfalden har alltså väldigt lite att göra med att vi haft en ökning av antalet arter sedan 1800-talet. 

Moderaternas klimatpolitiska talesperson uttrycker sig som om skogsägarna hade utfört mirakler: ”De har vårdat sin skog, ökat produktionen och i många fall ökat den biologiska mångfalden och naturhänsynen” säger hon. Men enligt WWF.s rapport har vi utrotat 6 arter sedan 1950-talet på grund av just trakthyggesbruk, inte tvärtom.

Det är inte bara politiker som väljer att ha skygglappar på inför trakthyggesbrukets skadegörelse på befintliga ekosystem och den biologiska mångfalden. Nyligen rapporterade SVT att skogsbiologer menar att företaget SCA både avverkat och planerar att avverka skyddsvärd skog. SCA å sin sida hävdar att det där med vad som räknas som skyddsvärt är en tolkningsfråga. Vilket de naturligtvis inte har helt fel i: om vi ska kunna använda trä, som är en förnybar råvara, måste vi dra en gräns mellan vilka skogar som ska brukas och inte samt med vilka metoder.

Men så länge frågan är öppen för tolkning är den ju just det: öppen för tolkning. Och vem ska vi lita på i det här sammanhanget: dem som arbetar med att forska kring skogen eller dem som tjänar pengar på att hugga ner den? 

Har vi som samhälle kommit så långt från ursprunget till de varor vi förbrukar att vi inte begriper att det inte går att öka saker i evighet? Att en ökning av något innebär en minskning av något annat? Att vi har en planet med begränsade resurser? Att det är det begreppet ekonomi betyder – hushållning med och begränsade resurser?

Just nu pågår regeringsförhandlingar för fullt. Och medan Sveriges högerhöjdare sitter och funderar på hur mycket främlingsfientlighet och nationalism de kan tänkas gå med på bara för att få makten fortsätter skogens arter sakta men säkert dö ut. Monokulturerna tillåts härska, trots att vi vet att det är ohållbart. Vad som händer om till exempel raggtaggsvampen, en av de arter som är starkt hotad av just trakthyggesbruk, dör ut kan vi naturligtvis inte veta.

Vad vi däremot vet är att den trivs i orörd, ostörd äldre barrskog, och att just äldre barrskog är obefintlig i de monokulturella produktionsskogar som kalavverkas med jämna mellanrum. Vi vet också att människans försök att leka gud sällan går som planerat, och att ett rubbat ekosystem kan få enorma konsekvenser.

Det är kanske att hoppas för mycket att. tro att vi kommer få en hållbar skogspolitik de närmaste fyra åren. Men det går att hoppas på en stark opposition som lyssnar på experterna, som driver frågan om ett hållbart skogsbruk och ser till att den inte glöms bort i sorlet om vem som är bäst på hårda straff. En opposition som vågar prata om att skogen har ett värde bortom det monetära, som vågar ta upp raggtaggsvampens öde och som förstår hur viktigt det faktiskt är att värna alla arter och ekosystem på denna planet, den enda boplats vi har.