Jag hoppas att valet 2022 kan gå till historien som ett bottennapp efter vilket allt blev bättre. Förutom en del regionala och lokala framgångar finns det nämligen inte mycket att hurra för.

Värst är förstås att vi nu ser ut att få en regering som styrs av SD, från baksätet eller till och med direkt med SD-ministrar. Att det kommer att bli en politik som ytterligare ökar klyftor och ställer olika grupper mot varandra klargjordes redan i valrörelsen. Klimatkrisen ska lösas med önskedrömmar om ny kärnkraft. Skogen kommer i än högre hastighet kunna förvandlas till virkesåkrar tack vare den heliga äganderätten. Det lilla strimma av internationell solidaritet som funnits kvar i form av stöd till utvecklingsländer kommer att strypas när biståndet ska finansiera skattesänkningar och fortsatta skatteavdrag för välbeställd svensk medelklass.

Allt det är djupt oroväckande och måste mötas av hårdast tänkbara motstånd. Men det som kan slå ned som en veritabel bomb är när SD får förverkliga sin reaktionära kulturpolitik. Kulturpolitik … låter det inte 1970-tal? När stod kulturen senast i fokus i en valrörelse? Det var tyvärr länge sedan och nu kan vi få skörda draksådden av att en mängd obskyra förslag inte har granskats kritiskt. Vad kommer hända med public service? Hur hårt ska innehållet granskas? Privatiseras SVT1 eller SVT2? Vilka böcker ska få finnas på våra bibliotek, och hur går det med utbudet på våra museer? Kommer läroplanen ändras så att den fostrar kommande generationer till äkta svenskar?

Det här är frågor som helt flugit under radarn i valrörelsen. Men nu är detta en realitet, för tro inte att SD inte kommer att utnyttja sin roll som det största partiet i den blåbruna koalitionen. Manar vi inte till motstånd kan just kulturskymningen bli det mest konkreta och skrämmande resultatet av en SD-styrd regering.

Jag tror inte Ulf Kristersson (M) rår på Jimmie Åkesson (SD). Ett uttryck lyder: ”Den som försöker rida på en tiger hamnar till slut i dess mage”. Som ett större parti med en tydlig agenda blir det snarare SD som äter upp M än tvärtom. Och kanske kommer Kristersson trivas rätt bra där i Åkessons mage. Sedan 2018 har Moderaterna inte gjort annat än kopiera SD:s politik och därmed legitimerat den.

Det är för övrigt inte bara M som har legitimerat SD, även Socialdemokraterna har gjort det med sitt tal om EU:s stramaste invandringspolitik och överlag hårdare straff. Men för varje gång S eller M lagt fram ett förslag på området har SD kunnat ta det ännu längre. På så vis har politiken vulgariserats och förråats.

Vad lär vi oss av detta? Att triangulering är livsfarligt. Att försöka bedriva politik på en nationalistisk planhalva är dömt att misslyckas, originalet kommer alltid framstå som mer trovärdigt. Rasism och högerextremism måste mötas med konkreta reformer om ett bättre samhälle. När dystopierna målas upp måste alltid visionen om något bättre ljuda högre och tydligare.

Det här valresultatet var skräp. Nu organiserar vi oss och bygger motstånd mot de brunblå. Kanske får vi också lite hjälp på vägen av att regeringsbildningen inte blir enkel. Ett extraval ska inte uteslutas. Då ska vi vara redo.