2021 var ännu ett år fyllt med medierapporter kring den så kallade BB-krisen. Det är en kris som rymmer existentiella frågor men också frågor om hur verkligheten verkligen ser ut. Exempelvis brukar Stockholms regionråd Irene Svenonius och andra makthavare säga att de inte delar den ”bild” som föderskor och barnmorskor har. De som arbetar med förlossningar och de som föder barn har alltså en verklighetsbeskrivning, bild, och beslutsfattarna har en annan.

Ett exempel på krisen är att kvinnor i förlossningsarbete inte får plats på det önskade sjukhuset, utan blir hänvisade till ett annat. Under 2020 hände detta 929 kvinnor i region Stockholm. Nästan 1 000 födande kvinnor fick inte plats där de önskade föda. I stället fick de åka vidare.

Springer mellan föderskor

Eftersom undertecknad även är fotograf kittlar tanken om de olika bilderna av krisen, så jag googlar. Jag hittar mängder av intervjuer med kvinnor, som beskriver lidande och otrygghet. Och barnmorskor som berättar hur de springer mellan flera föderskor samtidigt, inte hinner kissa eller blöder igenom mensskydd för att de aldrig får en paus. Andra exempel är BB-ockupationerna, den pågående på Sollefteå sjukhus och den på BB Sophia i Stockholm, 2016. 

Bredvid de här vittnesmålen staplas uttalanden från våra styrande om att situationen i förlossningsvården är bra och säker. Inför somrarna brukar chefläkare gå ut i media och säga att situationen är stabil, när förlossningsavdelningarna i själva verket har hundratals obemannade barnmorskepass, som om det är en alternativ sanning vi har att göra med.

För den som själv har varit i förlossningsarbete är det enkelt att föreställa sig känslan av att inte få plats på det valda sjukhuset när det är dags. En minst sagt oskön känsla, som leder till otrygghet. Och samtidigt visar forskning att trygghet är en mycket viktig faktor för att minska risker under förlossningen. 
Kanske skulle siffror för vad risker, som beror på otrygghet och påföljande komplikationer, kostar få effekt. Men jag vet inte om det är möjligt att kvantifiera trygghet under förlossningen i mätbara, monetära mått. Kanske är det inte ens önskvärt att värdera den existentiella upplevelse som det är att föda barn och att födas i pengar? 

Börja med tryggheten

Här är det på sin plats att understryka att svensk förlossningsvård är mycket inriktad på medicinsk säkerhet och har lyckats bra på det området. Samtidigt har det medicinska fokuset inneburit en förskjutning från det existentiella i barnafödandet till det mätbara. Vilket i sin tur har lett till att kvinnans egen upplevelse under födandet har blivit sekundär till förmån för den medicinska säkerheten, som ju kontrolleras av någon annan än den födande själv.  
Den allmänna idén, bilden, är att det är den medicinska säkerheten som är viktigast, samtidigt som alltså studier visar att trygghet under födseln ger en säkrare förlossning och bättre förlossningsupplevelse. 

Om fokus skulle skiftas till att i första hand skapa trygghet för den födande och därmed också optimera den medicinska säkerheten skulle kanske BB-krisen kunna leda till utveckling. Kanske skulle vi då få se högspecialiserade sjukhuskliniker sida vid sida med små barnmorskeledda enheter med kontinuerlig vårdkedja och hemförlossningar. Så som förlossningsvården ser ut i Norge och Danmark.

Men det svenska motståndet mot att skapa förutsättningar för att möta de olika behov kvinnor har för att kunna känna sig trygga när de föder, är massivt. Och de studier, ofta genomförda av barnmorskor, som visar att andra alternativ än att föda på akutsjukhus både ger bra förlossningsupplevelser och är säkra, tycks inte framträda på makthavarnas radar.

Studier som framhåller det mellanmänskliga i stället för teknik och mätbarhet får mindre genomslag. Lite som att fokus runt klimatkrisen ofta handlar om ny teknik som ska lösa det faktum att vi lever långt över det möjligas gräns. Jag håller med: Teknik är kul, bra och fascinerar, men att föda barn är en livshändelse bortom det mätbara. 

Barnmorskan som ingenjör

Det borde vara en win-win för politiker som vill ha en budget i balans, att utgå ifrån den solida forskningen runt vårdformer med kontinuerlig vårdkedja, när de planerar. Resursbesparande, evidensbaserat och något som både kvinnor och barnmorskor önskar sig.

Istället centraliseras förlossningsvården. De mindre klinikerna stängs och barnmorskor lämnar yrket. Kvinnor får mardrömsförlossningar där barnmorskan inte hinner med deras unika behov, hänvisas eller måste resa tiotals mil till förlossningen, som det är sedan länge i norra Sverige. 

Det går inte ihop. Tvärtom bygger centraliseringstanken på icke faktabaserade åsikter, som utgår ifrån att någon annan än den födande kvinnan vet vad som är bäst för henne, hennes kropp och hennes barn.

I det system som råder kan barnmorskan ses som ett slags ingenjör, som på kortast möjliga tid ska se till att barn levereras så smärt- och riskfritt som möjligt, för att därefter frigöra rummet för nästa födande. Bakom, eller över henne, finns läkaren, beredd på att någonting när som helst kan gå fel.

Vi sätter vår tillit till apparater och teknik i stället för till den mellanmänskliga trygghet som barnmorskan kan skapa genom sin närvaro och tilltro till den födandes egen förmåga.

Det finns barnmorskor som gillar att arbeta med födande som på löpande band och med teknikfokus. Men om vi vill möjliggöra för födandet att vara både medicinskt säkert och en härlig, stärkande, existentiell upplevelse vore det bättre att agera utifrån forskning och kvinnors önskemål. Inte utifrån rädsla för att den opålitliga kvinnokroppen när som helst ska bli ett hot mot kvinnan och hennes ofödda barn.

Kvinnan ur fokus

Jag är förstås väl medveten om att allvarliga saker kan hända under en förlossning. Men jag vet också att kritiska komplikationer mycket sällan kommer utan förvarning och drabbar en trygg, frisk, födande utan att hon själv har känt att något inte stämmer. Har hon dessutom stöd av en barnmorska hon känner är risken ännu mindre att något ska uppstå utan att någon av dem uppfattar detta i tid för att agera.

Synen på, bilden av, födandet som en livsfarlig händelse skapar rädsla. Den försöker man övervinna genom att kontrollera processen med teknisk apparatur och fysiska kontroller. När jag synar BB-krisen framträder en bild av ett system som fastnat i idéer med svag förankring i vetenskap. Det bygger på en tanke om kvinnokroppen och födsloprocessen som linjär, kontrollerbar och förutsägbar. Utom förstås de livsfarliga, urakuta komplikationer som tvärtom anses helt oförutsägbara i en obegriplig motsägelse.

Det här tankesättet leder ofta till det som i barnmorskevärlden brukar kallas interventionskaskaden. Låt mig illustrera: Den kvinna som inte håller det förutbestämda tempot för en förlossning halkar under gränsen på partogrammet, ett diagram där förlossningens framåtskridande fylls i. När så sker ges kvinnan ett värkstimulerande dropp vilket oftast leder till att barnet får en skalpelektrod inskruvad i huvudet för att dess hjärtljud ska kunna övervakas kontinuerligt, eftersom kemisk värkstimulering ökar riskerna.

Dropp och skalpelektrod fäster kvinnan vid apparaten som registrerar barnets hjärtljud och livmoderns värkar. Ni hör, redan här har kvinnan hamnat ur fokus och i stället handlar det om livmoderns produktion av tillräckligt starka och effektiva värkar, som dessutom måste kontrolleras så att de inte skadar barnet! 

Det blir svårt för föderskan att röra sig fritt och droppet gör ofta värkarna tuffare. Nästa intervention blir därför ofta en ryggbedövning. Varpå kvinnans rörlighet minskar ytterligare.

Organisationen försvagar

Nu är jag trött, som om jag vore mitt i ett krävande förlossningsarbete. Ändå måste jag, precis som föderskan, vidare. Till organisationen.

Förlossningsvården är intressant nog en del av sjukvårdssystemet, trots att de allra flesta som föder barn i Sverige är friska och inte alls i behov av sjukvård. Och sjukvårdens ersättningssystem bygger på att mer ersättning ges ju mer interventioner som görs.

Jag tror ni får smaka på den tanken en stund medan stycket innan om interventionskaskaden också sjunker in. Mer åtgärder ger mer pengar.

Samtidigt leder mer åtgärder till att föderskan får mindre självbestämmande och kontroll, det medicinska prioriteras. Naturligtvis, ingen vill ju att något ska gå fel.

Kvinnan blir någon som räddas, tas om hand av, kanske till och med försvagas av systemet. Man kan därmed argumentera för att det verkligen gått fel. Även när det så att säga går bra, i meningen att kvinnan och barnet överlever och är friska.

En existentiell dimension

När barnafödandet flyttades in på sjukhus, omvandlades det till en medicinsk, snarare än en social och kulturell händelse. Att födelsen, precis som döden, gömmer en existentiell dimension, glömdes bort. Jag är inte så naiv att jag tror att de födande förr alltid hade makt över sin förlossning eller att födandet alltid var eller kommer vara en härlig upplevelse. Men jag vet att det är möjligt. Och jag vet att det sociala, kulturella och existentiella i barnafödandet har betydelse. Kvinnor glömmer inte sina förlossningar. De minns vad som sades och hur de kände sig när de födde sina barn. Om de kände sig trygga, sedda och respekterade och klev in i föräldraskapet med en känsla av att kunna klara allt. Eller svaga, utsatta och övergivna.

BB-krisen känns som Matrix, en parallell verklighet, där det som betyder något för kvinnor och det forskning visar inte alls får gehör.

Min bild är att det krävs mycket tur för att få en härlig förlossningsupplevelse i dag.