Det är mycket här i livet som vi tar för givet. Att vi är självbestämmande människor med lika rättigheter och friheter. Att vi har den suveräna makten över våra egna kroppar, och våra intellekt. Det låter vackert och rimligt – men det är inte är så i verkligheten. Det finns alltjämt en mängd lagar som ger staten den högsta bestämmanderätten över våra kroppar.

Sex, dans och droger

Staten bestämmer exempelvis var och när du får dansa eller ej, vilka droger du får använda, under vilka omständigheter du får införskaffa och bruka dem, samt vilka droger du absolut inte får använda – något som ofta verkar ha lagstadgats oerhört godtyckligt.

Alkohol dödar fler än alla andra droger sammanräknat, tobak dödar långsamt, vanliga värkpiller och andra godkända läkemedel dödar enorma mängder människor. Alla dessa droger är legala. Droger som cannabis och psilocybin, som inte dödar någon, är dock strängeligen förbjudna i länder över hela världen (även om vi i dag ser successiva förändringar på just detta område).

”Eftersom makt i sig gärna korrumperar, har det också under större delen av mänsklighetens historia funnits makthavare som tagit sig väldigt mycket makt över andra.”

Absurt nog kan straffen för vissa lagöverträdelser skada såväl individen som samhället mycket mer än brottet gör.

Staten bestämmer också vem du får ha sex med, samt varför och hur.

Frivillig sexhandel regleras hårt, surrogatmödraskap är förbjudet, vi får inte välja assisterad dödshjälp och vi får inte åka motorcykel utan hjälm eller bil utan bälte – även om en avvikelse från lagen potentiellt enbart skadar personen som väljer att bryta mot lagen.

Vi kan ha olika åsikter om dessa företeelser, och kanske till och med tycka att det är bra med dessa lagar – men faktum kvarstår: staten äger den högsta bestämmanderätten över din kropp.

Makt över andras liv

För att förstå detta fenomen på djupet måste vi betrakta det i såväl ett biologiskt som ett historiskt perspektiv. Människan är ett flockdjur. Alla flockdjur har också en inbyggd anpassning till hierarkier i flocken, så också människan. Det är helt enkelt så vi fungerar. En flock kan ha ett gott ledarskap, men även ett sämre, ibland katastrofalt.

Ledarskapet är i sig riskabelt, eftersom makt är potentiellt beroendeframkallande. Ju mer makt en person har, desto farligare blir det. Ändå behöver vi dessa hierarkier.

I och med jordbrukets framväxt blev också samhällen förtätade, befolkningen och välståndet ökade, enskilda personer kunde få mycket mer makt än tidigare, och rangskillnaderna ökade kraftigt. Makt över andra innebar också makt över andras liv. Makt att exploatera, offra, ta för sig av. Makt över andras kroppar.
Eftersom makt i sig gärna korrumperar, har det också under större delen av mänsklighetens historia funnits makthavare som tagit sig väldigt mycket makt över andra. En effektiv metod att etablera denna makt är att kontrollera andra människors kroppar. Det kan vara att fängsla, förslava, att utnyttja sexuellt, utdöma tortyr och kroppsstraff, tvinga ut unga gossar i krig – eller helt enkelt genom att ha ihjäl dem man vill bli av med.

Slaveri har alltid funnits, så långt bakåt vi kan se i historien. Det har förstås sett ut på olika sätt under olika omständigheter, från straffarbete, livegenskap och harem, till nutida trafficking av arbetskraft och individuell psykisk terror. Enskilda individers rätt att bestämma över sina egna liv har alltid varit undantaget, snarare än regeln. Härskarklassen har givetvis haft större friheter än de tjänande klasserna, men även dessa är och har ofta varit kringgärdade av allehanda regler och protokoll, bestämda av andra.

Det har förstås också alltid funnits individer som tagit sig större individuell frihet än andra, valt sin egen väg och gjort som de själva vill – detta har dock varit lättare i vissa samhällen, och svårare i andra. Friheten har alltid ett pris, och i en strikt paternalistisk kultur med stark centralmakt kan friheten ha ett mycket högt pris, ibland ouppnåeligt.

Slaveri avskaffas successivt

Upplysningstiden i Europa innebar ett brott med gamla rigida, auktoritära strukturer, ett förminskat inflytande från kyrkan, och mer individuell frihet. Gud blev något mindre allsmäktig än tidigare, och världslig lagstiftning trumfade i allt högre grad kyrkliga dekret.

Slaveri praktiserades dock fortfarande (något som kunde rättfärdigas med att vissa etniska grupper helt enkelt inte ansågs vara fullvärdiga människor), även om man i modern tid stegvis avskaffat slaveriet.

Kanada förbjöd slaveri redan på slutet av 1700-talet, och under 1800-talet förbjöds slaveriet i de flesta europeiska länder och deras kolonier. I Mellanöstern och Afrika har det tagit längre tid att förbjuda slaveri – Niger 2003, och Mauretanien 2007. I dag är slaveriet rent juridiskt avskaffat över hela världen, även om det alltjämt praktiseras i vissa länder.

Tragiskt nog har avskaffandet av slaveriet i mycket hög grad enbart gällt halva mänskligheten – männen. Kvinnor är i många länder fortfarande männens ägodelar, och står där under manligt förmyndarskap. De har inte samma rättigheter som män. Men man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien för att hitta liknande förhållande även här i väst. Europa var kring förra sekelskiftet i det avseendet inte så förfärligt mycket bättre än dagens Saudiarabien, och våldtäkt inom äktenskapet blev i Sverige inte ett brott förrän 1965.

I många länder är det fortfarande inte ett brott – män har där sexuell äganderätt över sina hustrurs kroppar.

Nästa steg för mänskligheten

I vår moderna tid, med demokrati, jämlikhet, frihet och FNs deklaration om mänskliga rättigheter som rättesnöre för allt fler nationer på jorden, har vi snabbt gått mot en mer individualistisk människosyn, med mer respekt för individens rättigheter – om inte annat så för att vi människor i allt högre grad känner att vi vill ha det så, eftersom det höjer den generella livskvaliteten. Men än finns det alltså väldigt mycket kvar att göra.

Projektet #metoo har öppnat dörren till ett paradigmskifte, nästa steg i mänsklighetens (och individens) vandring mot ett stärkt självägande. Skammen har bytt sida, och plötsligt är det inte de som utsätts för övergrepp som behöver lägga locket på – i ett slag är det de som saknar respekt för andras självägande, de som tar för sig utan samtycke, som måste utstå rannsakan och klander, och det måste förstås ur ett humanistiskt perspektivbetraktas som något positivt.

Något som skulle kunna beskrivas som en brist i #metoo är att man enbart har fokuserat på just sexuella övergrepp. Detta överskuggar det faktum att övergreppen i sig ytterst sett ofta handlar betydligt mer om makt än sexualitet.

Ett sätt att etablera och bekräfta makt är att kränka andra människors privata zoner, och sexuella övergrepp är en av flera klassiska metoder för detta. Tyvärr missar man då andra former av övergrepp, som inte är sexuella – som våld, hot, verbala kränkningar, härskartekniker, mobbning med mera.

Att det fokuseras så ensidigt på sexuella övergrepp säger också något om hur vi ser på sex, som alldeles särskilt skamligt och kränkande. Det kommer i sinom tid att behövas ett #metoo för andra former av övergrepp också.

Subtil paternalism

Frågan om kroppslig autonomi – självägande – är också mer komplex än att omfatta frihet från synligt och påtagligt tvång. I mer civiliserade stater, där det öppna tyranniet i diktaturer har bytts ut mot folkvalda representanter i demokratiska parlament, uppstår ofta en mjukare form av övermakt, en mer subtil paternalism, som många betraktar som mer godartad och acceptabel än forna tiders statsskick, i vilka medborgarna i praktiken var överhetens ägodelar att disponera fritt över.

Men även i dessa mjukare demokratier ses som regel medborgarna som underordnade staten, som liksom en ansvarsfull förälder tar ansvar för människors väl och ve. Rättsstaten och lagen har som primärt syfte att skydda människor från att bli skadade och kränkta av andra, men lagstiftning används även i syfte att skydda människor från sig själva. Livegenskapen är alltså inte ens i Sverige helt avskaffad.

Frågor om frihet

Frågan är – hur mycket frihet klarar vi av? Hur mycket vill vi människor bli styrda, egentligen? Hur mycket kan vi förvänta oss att individen ska underordna sig kollektivet, och dem som har makten över kollektivet? Vi har ett historiskt facit över allehanda socialaexperiment genom århundraden, och borde kunna dra vissa slutsatser över vad som ger största möjliga livskvalitet för såväl varje enskild individ som kollektivet.

”Vad vi kan se är att i samma grad som staten hindrar oss från individuella val, skapar dessa hinder ofta större problem än de val vi kan tänkas göra.”

En lika relevant fråga är: hur mycket makt klarar vi av? Andras makt över oss? Vad vi kan se är att i samma grad som staten hindrar oss från individuella val, skapar dessa hinder ofta större problem än de val vi kan tänkas göra. Kan det vara så att ett samhälle fungerar bäst när människor överlag har maximalt med makt över sig själva, men minimalt med makt över andra?

Hur mycket frihet vill du ha? Hur mycket tycker du att andra ska få bestämma över dig?

Hur mycket frihet tycker du att andra ska få ha?

Carl Johan Rehbinder är författare, konstnär, relationspedagog och frihetlig politisk debattör.