Efter en lång valrörelse som präglats av fascistiska och rasistiska förslag och utpekande av minoritetsgrupper infinner sig nu en enorm matthet.

Minoritetsstress syftar på den stress man som människa med annan hudfärg, religion eller sexualitet känner inför sociala sammanhang, arbetslivet, sjukvården, möten med myndigheter och majoritetssamhället i övrigt. En stress för att man riskerar att bli annorlunda eller orättvist behandlad, misstänkliggjord, nedvärderad, trakasserad eller rent fysiskt attackerad.

Att gå in i varje social situation utan att veta hur man kommer bli bemött är en stressande situation som sätter spår i ens psykiska mående och tvingar en till att hela tiden vara på sin vakt, något som är utmattande i sig.

Efter att valresultatet visade att den största vinnaren i söndags var SD, skojades det friskt på sociala medier om att nu var det dags att åka ”hem”, vi med annan etnisk bakgrund kommer bli utkastade av SD. Även om det inte är ett troligt scenario att till och med vi som fötts här eller levt största delen av våra liv här och har svenska pass kommer att sättas på SD:s återvandringståg till Kabul är det ändå en reell farhåga. Man skrattar av igenkänning men sväljer sedan ner en klump av sorg.

För även om vi får stanna, tack så hemskt mycket, så visar valresultatet, och hela valrörelsen, att det är folkligt, vanligt och helt okej att vara rasist. Den ledande sverigedemokraten Rebecka Fallenkvist firar valframgången med en anspelning på en nazistisk hälsning och utropar ”Helg seger” istället för ”Hell Seger”, en annan version av Sieg Heil. Hon kommer undan med det genom att i efterhand skylla på ”medias sedvanliga övertolkning” och att hon ej borde tagit en intervju i sitt överförfriskade tillstånd.

Det är föga övertygande när detta kommer från ett parti som bara dagar innan valet tvingats rensa bland över 200 namn med nazistiska och högerextrema kopplingar på sina vallistor.

För nu har nazisterna politiken på sin sida, deras ideologi har legitimerats av SD:s valresultat, de borgerliga partiernas valkampanjer och ännu mer om SD skulle få ministerposter längre fram. Vi har sett det förr i Trumps USA, i Orbans Ungern och i Johnsons Storbritannien. Detta kommer få förödande, och i förlängningen dödliga, konsekvenser för minoritetsgrupper av alla slag.

Inte konstigt att man skämtar bort det, vad annars ska man göra? Var femte person har röstat på SD, väl medvetna och informerade om partiets ursprung. Känslan av osäkerhet och otrygghet är för många av landets invånare ännu starkare i dag, stressen gränsar till panik.

Men det är inte bara skämt om landsflykt och utvisning på sociala medier som råder, trots en utbredd utmattning mobiliserar sig folket emot rasismen, precis som vi gjorde efter valet 2010. I Malmö anordnades en antirasistisk demonstration, det delas tips om att stötta organisationer som Ingen människa är illegal, och rapparen Stor fick folket att överhopa Ulf Kristerssons Instagramkonto genom att lägga in namnet på förintelseöverlevaren Hédi Fried som kommentar, som en påminnelse om Kristerssons löfte inför valet 2018, att inte samarbeta med SD.

Och ett litet hopp finns ännu, att Liberalerna ser vad som är på väg att hända och röstar emot en blåbrun regering som dansar efter SD:s antiliberala pipa. Nu gäller det att samla krafterna och vila innan vi med solidaritet och medmänsklighet som ledord gör motstånd.