I Sverige lever vi som om det fanns 4,2 jordklot. Vi producerar och konsumerar för mycket av det mesta, trots att FN:s mål för en hållbar produktion och konsumtion kräver att vi radikalt förändrar våra konsumtionsmönster.

De som vill undvika frågan om hur djupgående den samhällsomställning är som vi behöver ge oss i kast med, håller sig snällt till mantrat att vi behöver kärnkraft för att kunna ha fortsatt ökad tillväxt. Detta kan vara ett sant påstående; om vi ska försöka upprätthålla ett dödsdömt produktionssamhälle med ständigt ökad tillväxt så kan vi ändå göra det på det minst klimatvidriga sättet. Om vi ska fortsätta att leva efter devisen ”mer av allt jämt och genast”, så låter det fint med mantrat ”mer kärnkraftsel till allt och alla”.

När kärnkraften var ny i Sverige så skulle elen slösas med så att de kostsamma byggena kunde få avsättning för sin produktion. Kärnkraftsel rabatterades ut vilket till exempel fick många att byta ut sina vattenburna värmesystem till förmån för direktverkande el. Nu behöver vi tänka om och tänka annorlunda. Inte bara kring värmesystem med direktverkande el förstås, utan kring hur vi räknar i grunden.

Vi kan inte debattera energisystem baserat på siffror om hur mycket energi vi gör av med i ett ohållbart tillväxtsamhälle! Om det är logiskt sant att vi behöver kärnkraft för att kunna ha fortsatt ökad tillväxt, så vilar påståendet ändå på en ohållbar premiss. Idén om ”grön” tillväxt sågas gång på gång på gång.

”Grön tillväxt” är en idé om att det skulle gå att frikoppla den globala tillväxten (BNP) från nyttjandet av naturresurser och därmed kunna ha fortsatt ekonomisk tillväxt på en ändlig planet. Men det finns ingen empiri som stödjer frikopplingshypotesen i den skala som behövs för att förhindra klimatkatastrof och ekologisk kollaps. Varken 1,5- eller 2-gradersmålet kan realistiskt sett kombineras med fortsatt tillväxt.

Så varför ska vi tänka att vi ska ha ett energisystem för ett produktionssamhälle som är på väg in i kaklet? Överallt behöver vi energibespara, tilläggsisolera, dra ner på tempon, konsumtionsminimera, avbeställa, ställa om, omfördela, återanvända, laga, dela, vila och vårda varandra och livet på planeten. Existera.

Det finns resurser så det räcker för egentliga faktiska basbehov för alla. Men inte om vi tror att mer av allt och ökad tillväxt är eftersträvansvärt eller ens möjligt. Att utgå ifrån att vi skulle kunna fortsätta leva som om vi kan göra av med 4,2 jordklot, men säga att vi ska snygga till det hela lite med mer kärnkraftsel, är helt enkelt som att, ursäkta uttrycket, putsa på en bajskorv.

Det finns helt enkelt två sätt att debattera energipolitik: antingen utifrån illusionen att vi kan hålla på som vi gör men lite mer ”klimatanpassat” eller utifrån insikten att omställning kräver att vi överger idén om grön tillväxt. 
Kanske är det aningen bättre att leva över sina tillgångar baserat på energiproduktion med ett lägre klimatavtryck än med ett högre. Men i det lilla och realpolitiska perspektivet borde kärnkraftsfrågan (förutom alla tillhörande frågor om avfall och risker och så vidare) handla om hur vi klokast hanterar kärnkraften under övergången till det samhälle där den inte behövs.

Det som verkligen behövs är en radikal omställningspolitik utan illusioner om grön tillväxt, så att vi omgående skalar ner till det hållbara samhället där vi inte producerar och konsumerar över planetens gränser och därmed klarar oss fint utan både kärnkraft, uranbrytning och kärnavfall.

I nuläget är vi i Sverige i ett läge där vi inte kan lösa dagens problem med morgondagens teknik och det har blivit akut att skala ner våra överhettade konsumtions-produktions-loopar genast och så fort som möjligt. Här är det bättre att istället för stöd för höga elkostnader erbjuda generösa bidrag för tilläggsisolering och utbyte av värmesystem från de icke hållbara system med direktverkande el som många byggde in sig i under 70-talets teknikoptimistiska guldålder. Och inte minst att pausa och på det stora hela ställa oss den typ av frågor som Vilhelm Moberg gjorde när han undrade: ”Kan det vara så att vi misstar framsteg för hastigare förflyttning och snabbare transporter?” 

Vad vi behöver i stort är en samhällsomvandling som är så radikal att den kan erbjuda människor att finna mening i livet på andra sätt än genom snabba tempon, konsumtion och överproduktion. Detta kräver annorlunda tankesätt och hållbara värderingar. Inte mer kärnkraftsdrivet slöseri.

Korrigerad 11 september kl 13.04.