Idas son Ellis ska flytta ihop med Miriam som spelar keyboard i hans band. Första gången Ida träffar Miriam är de hemma i hennes lägenhet i Rågsved, där Ellis bor tillfälligt med sin dotter Harriet. Miriam är försenad. När hon dyker upp berättar hon om en ung kvinna som fastnat i en demonstration. Vattnet hade gått och hon och hennes kille hade fått hjälp att komma till sjukhus. Det märkliga var att de inte kunde legitimera sig och inte verkade finnas i några papper.
Det var det Ida också hade tänkt redan när Miriam berättade. De två unga föräldrarna som inte kunde förklara vilka de var kunde ha varit Noor och Canberra. Vad gjorde de här, om det nu var de? Ante sa att han skulle gå upp på Sös och fråga efter Noor. Om hon nu var kvar.
Livet rullade på, inte i gamla hjulspår men i nya. De blev klara med filmen och lade ut den på Youtube. Nisse skickade sms varje dag i början och berättade hur många visningar den hade och vad den hade fått för kommentarer, men annars hände inget särskilt med den. Ida hade fullt upp med det närvarande. Ellis och Miriam hittade en lägenhet åtta våningar upp i ett hus i Johanneshov och Harriet fick eget rum. Själv rensade hon ur skåpbilen en gång för alla och flyttade hem.
Det var skönt, fast hon knappt ville erkänna det för sig själv. Inte bara skönt, men allt var enklare när man kunde gå upp ur sängen barfota. Bara en sån sak. Hon jobbade hemifrån så mycket hon kunde, gärna i pyjamas i bäddsoffan. Det kunde gå dagar i pyjamas i bäddsoffan om hon bara hade handlat ordentligt. Dagar då hon inte pratade med någon.
Det var kanske inte så man skulle leva sitt liv, tänkte hon. Det kanske till och med var precis så man inte skulle göra, men just nu passade det henne.
Vad som hände med Ante och Pennys förslag visste hon inte. Hon hörde inte av honom på länge. När hon en dag mötte Mo på tunnelbanan berättade han att Ante hade börjat plugga fysik, men mer visste hon inte. Inte förrän i slutet av mars, när hon var på väg hem genom snöslasket med en matkasse från Ammouris livs i handen, solen i ögonen och Ekot i lurarna. Nyhetsinslaget handlade om ett avancerat forskningsprojekt med en specialrekryterad forskningsledare vid namn Ante Yang.
– Vad hoppas ni kunna upptäcka i den här studien? sa reportern.
– Vi hoppas kunna få vissa teorier bekräftade, sa Ante. Lite populärvetenskapligt så där kan man säga att det handlar om förutsättningarna för att materia ska kunna föras över från en tid till en annan.
– Resor i tiden, med andra ord?
– Det kan man säga. Det är ju ren grundforskning än så länge, men vi vet att så kallade tidsresor har skett, och det finns ett antal hypoteser om hur det har gått till. Jag menar, tidsresor kommer att …
– Det låter ju oerhört spännande, men finns det något syfte, något ni hoppas kunna förverkliga med den här tekniken, om den nu blir verklighet?
– Vi tror på kontakt mellan människor, sa Ante. Om till exempel folk från vår tid börjar snacka med folk från … ja, framtiden, så kan det leda till ökad kunskap om hur utvecklingen på jorden kommer att fortsätta. Vi kanske kan förebygga vissa problem.
– Jag har fått uppgifter om att du själv har rest i tiden och fått tillfälle att se en del av det här. Kan du berätta?
Då började det rassla i spåren och nummer 19 kom skramlande. Gamla gröna vagnar. Ida kom att tänka på Silverpilen, alias spöktåget, det silverfärgade femtiotalståget som hade trafikerat vissa tunnelbanelinjer ända in på, vadå, nittiotalet? När tåget bromsade in och hon kunde höra vad som sades igen handlade det om vädret. I östra Svealand skulle det bli sol och mycket mildare, sa meteorologen. Till vårdagjämningen skulle det kunna bli 15 plusgrader på sina håll.
Ida stretade vidare uppför backen. Om hon en dag skulle fundera på att bo någon annanstans skulle det vara för den där backen, tänkte hon. Jaha, så Ante hade alltså blivit specialrekryterad forskningsledare. Bara att hoppas att det hela skulle avlöpa lyckligt då. Men det störde henne lite att han inte hade sagt något.
När hon kom hem tog hon fram mobilen. Egentligen hade hon tänkt ringa Ante och fråga – hon skulle bara kolla sina Wordfeudmatcher först. Ellis hade tydligen inte haft tid att spela, för matchen med honom var över. Hennes mamma hade vunnit och bjudit in till revansch. Anarchaos hade lagt som ingen som hade en vokal skulle lägga, och det var hennes tur. Men han hade skickat ett meddelande också.
”Hej Ida! Lyssna på Ekot vid 17 i morgon. Nytt forskningsprojekt om anakron teknik.” Och så ett litet gult leende ansikte.
Så han hade hört av sig i alla fall, dagen före. Jomen, visst borde hon ringa. Gratulera om inte annat. Ante svarade på första signalen.
– Tjena! sa han. Lyssnade du på Ekot?
– Ja, grattis till jobbet! Vad sa du till dem?
– Sanningen, sa Ante.
Hon hörde att han log. Jo, han hade sagt som det var. Ungefär. Han hade ju rest i tiden och man kunde säga att han hade träffat tidsmaskinens uppfinnare trehundra år framåt i tiden. Det var kanske ett underligt sätt att uttrycka det, men han hade varit så sanningsenlig som han kunde.
– Okej, men jag sa till Penny att det var du som var uppfinnaren, sa Ida.
– Ja, hon blev ju lite förvånad. Jag hoppas du ursäktar, men jag sa att du nog hade missförstått det.
– Det är okej, sa Ida.
– Säkert? sa Ante.
– Alltså, egentligen är jag skeptisk till alltihop, men det sa vi ju när vi sågs sist. Du gör vad du behöver göra, jag är glad att du får forska, men orolig för vad det kan leda till. Det är ingen mening med att det blir problem med din identitet, så om du behöver framställa mig som lite lagom puckad, så …
Det hade han inte gjort, sa han. Han hade beskrivit det som en kaotisk situation och sagt att det var helt begripligt om Ida hade uppfattat det som att han var uppfinnaren. Vilket ju faktiskt också var sant.
– På onsdag, fortsatte han, ska vi ha en kickoff för de närmast inblandade. Kommer du?
