Sverige vill inte underteckna FN:s kärnvapenförbud och högerpartierna satsar på ny kärnkraft, på små uranreaktorer, hittills bara ritbordskonstruktioner, ”för klimatets skull”. Samtidigt har hälften av Frankrikes urgamla kärnkraftverk släckts ner eller går på halvfart; kylvattnet är slut eller för varmt. 40 procent av Sveriges uran importeras från Ryssland. Förekomsten av uranet är begränsad. Sol och vind är inte det. Och så det radioaktiva avfallet!  

Fredsförhandlingar i Ukraina lyser med sin frånvaro, vapenleveranserna fortsätter. Utan att blinka sprider svenska medier budskapet att elbehovet kommer att stiga – för att hålla igång konsumtionen – elmobilitet är framtiden! Trafikverket satsar öppet på väg- istället för spårbunden trafik.

1972 togs Oskarshamns kärnkraftverk i bruk, det första kärnkraftverket i kommersiell drift i Sverige. Politikerna var fortfarande inne på 1900-talets tankesystem som uppfattade jordklotet som en billig och oändlig råvara, där atmosfären kan ta emot oändligt med utsläpp och haven oändligt med avfall. De gröna partierna blev sedan stötestenen mot detta system.  

Böcker förmår ge eftertanke eller ge hopp. Hos Andri Snær Magnason, klimatforskare, Om tiden och vattnet: En berättelse om vår framtid, fastnade jag speciellt vid ett stycke: ”Vi har lagt ner så mycket kraft på dödligheter som krig och vapen, eller på att ta oss till månen. I Manhattanprojektet (kodnamnet för ett militärt forskningsprojekt i USA 1942) skickades tio tusen man ut i öknen för att arbeta till långt in på natten, fick hoppa över semestrar och julledigheter tills de hade byggt en atombomb”. Varför kan vi inte göra likadant för planeten – för ett gott syfte? undrar Magnason. Om riksdagsledamöterna förstod att jordklotets framtid står på spel borde de genast dra igång ett Manhattanklimatprojekt. Förstår de? Hur skulle detta klimatprojekt se ut för oss alla?

Varje morgon unnar jag mig några sidor av Maj Britt Theorins nyutkomna Vägra kröka rygg: Minnen, utblickar. Theorin gick bort förra våren efter 25 år som riksdagsledamot (S), nedrustningsambassadör och EU-parlamentariker. Med klarhet och värme berättar hon om sin långa väg genom politiken: ”Säkert vet jag bara två ting. Det ena är att vi vinner ingenting på att gå omkring svårigheterna och bara önsketänka. Det andra är att det finns alltid något man själv kan göra (…) Annars återstod ju inget annat än att ge upp. Och det är ju inte människovärdigt att ge upp”.

Så sa Theorin vid Alva Myrdals (1902–1986) begravning, hennes förebild och föregångare. Det var Myrdals egna ord.