Jag har börjat undra om varje valrörelse i resten av mitt liv kommer att vara ”den värsta någonsin”. Lite som hur vinterkylan slår undan fötterna på en varje år och varje ny förälskelse känns som den mest himlastormande man någonsin upplevt. På fyra år hinner man kanske glömma hur vidrigt allt faktiskt var sist?

Det känns bättre att tänka på det viset än att föreställa sig att världen objektivt sett blir sämre och sämre för varje fyraårsperiod. Att vi är på väg ner i en hopplös spiral av politisk dumhet och uppgivenhet, där alla bara gör vad som krävs för att hantera skiten från en dag till nästa, utan långsiktiga planer eller framtidstro.

Å andra sidan finns det tyvärr en del argument som talar för det senare. När Kalla fakta mindre än en månad innan valet avslöjar att alla partier utom C, V och MP lättvindigt accepterar erbjudanden om att mygla till sig anonyma donationspengar (något som alltså bryter mot lagen), tror man liksom att det ska leda till något större. Att huvuden ska rulla, avböner ska avläggas, avstånd tas.

Istället gör M, SD och KD absolut ingenting. Eller värre än ingenting, i de fall de låtsas att det hela skulle vara fejkade nyheter.

S och L låter individen som hade samtalet om donationerna gå, vilket är bättre än inget men ändå inte riktigt adresserar problemet. Som att det här inte var ett exempel på hur utbredd och naturlig korruptionen är i majoriteten av våra riksdagspartier.

Tydligast är det på högerkanten, där en majoritet till exempel försvarar marknadsskolan trots att en minoritet av väljarna håller med dem. Vd:n för Kunskapsskolan namedroppar så gott som varenda partiledare till höger i en nylig intervju med DN, och säger bland annat han att han brukar SMS:a Kristersson när han ”varit duktig”.

Det borde få det att knyta sig i magen på alla som tror på att demokratin inte ska gå att köpa.

Samtidigt åker det blåbruna regeringsunderlaget på gemensam turné, tätt inpå valet och med kärnkraftverk som besöksmål. De energipolitiska talespersonerna skriver på så sätt samtidshistoria, genom att för första gången kampanja tillsammans.

Hur snabbt samtliga partier svängt i sin inställning till SD, som i sin tur bara trappat upp sin öppna rasism i takt med att de omfamnas, borde ha samma effekt. Verkar också ha det, till och med på en del av Liberalernas egna medlemmar.

Tyvärr viftas de bort av floskelfarbrorn Johan Pehrson, vars styrka som partiledare hittills har visat sig vara att kläcka ur sig avfärdande oneliners utan särskilt mycket ideologisk förankring, särskilt när det kommer till kritiken av partiets närmande till illiberala extremnationalister.

En man som ligger helt rätt i tiden, med andra ord. Dessvärre.

Så går än en valrörelsedag från vårt liv, och kommer icke mer. Och varje svek svider som en förlorad kärlek man sedan länge borde ha kommit över.