Att träffa Sebastian Kirppu på en annan plats än under trädkronorna skulle vara som att intervjua en fisk på land. Han lever och andas skog, uppåt 14 timmar om dagen. Till vardags i dalaorten Malung med omnejd, men denna morgon på tillfälligt besök i Stockholm. När vi korsar en öde fotbollsplan i närförorten Björkhagen på väg in i Nackareservatets hällmarksskog stannar Sebastian upp och lystrar till ett ihållande pipande från de omgivande lövträden.

– Tiggande hackspettsungar, slår han fast, och nickar mot trädkronorna.

– Ska vi gå och leta upp dem?

Med kikaren om halsen lokaliserar Sebastian snabbt ungarnas bohål i en asp. Några stammar bort sitter föräldern med en matleverans.

– De använder oftast boet bara ett år, så nästa år finns möjlighet för rödstjärt, talgoxe eller svartvit flugsnappare att häcka här. Fan … skogen är magisk.

Sebastian skiner upp ett par sekunder, och tar täten med långa kliv längs en liten stig. Uppe på en berghäll fastnar han för ett exemplar av ett av Sveriges överlägset vanligaste träd.

– Krumma hängande grenar, lite pansarbark … det är ju en skithäftig gammal tall här. Det är nästan ett av mina favoritträd alltså. Just för att den har så lång livscykel och den är en fantastisk överlevare. 

Han avhandlar i snabb takt tallens tusenåriga livscykel från planta till förmultnat träd, vilka olika vedtyper de olika nedbrytningsstadierna skapar och de lavar, svampar och insekter som är beroende av den gamla och döda veden – och vilka naturliga döendeprocesser, exempelvis torka, ålder, blixtnedslag och svampangrepp, som skapar förutsättningar för olika typer av nytt liv.

– Död ved är det mest levande vi har i skogen. Det är ju där själva livet startar.

”Bruka utan att förbruka”

Sebastian gräver i fickorna. Kompass och lupp är alltid där, kniven blev kvar i bilen. Med en nyckel skrapar han på en annan talls genommurkna innanmäte, som doftar kåda.

– Döda tallar som är kådindränkta kan ligga kvar i skogen i flera hundra år. Det är helt obegripligt för oss människor. Jag brukar säga att tiden är den bästa naturvårdaren.

Men i svenskt skogsbruk går det undan. Avverkningen nådde rekordnivåer i fjol. Med undantag från 2005 då stormen Gudrun drog fram har det aldrig avverkats så mycket skog i Sverige.

– Vi lever över våra tillgångar. Svenska skogsindustrin är så utbyggd att vi måste importera råvara för att kunna mata den – redan där borde ju folk tänka efter. Man måste kunna leva innanför den matsäck man själv har. Hitta balansen där vi kan bruka utan att förbruka, säger Sebastian.

Hans aktivism för att rädda naturskog har pågått sedan slutet på 90-talet. Arbetsmetoden stavas inventering.

– Du måste se skogen med skogens ögon. Går du in med mänskliga perspektiv ser du inte skogen för alla träden.

Stoppat avverkning

Sebastian bedömer först åldersstrukturen på träden och letar därefter arter knutna till trädens livscykler och skogens ekosystem. Han önskar att fler människor kunde lära sig mer om arter och deras ekologi.

– För att förstå deras värde och kanske respektera livets värde. Livet för en lav är egentligen lika häftigt som livet för en människa.

Fynd av skyddsvärda arter kan stoppa en avverkning.

– Ibland skiter de i det och hugger ner skogen ändå. Men jag har vunnit, alltså skyddat, fler skogar än jag har förlorat – och det är tack vare arterna, säger Sebastian.

Genom sitt inventeringsarbete har han många gånger åstadkommit konkret förändring. Som att få Värmlands största sammanhängande naturskogsområde skyddat som reservat, den tidigare avverkningshotade Havsvalladalen.

– Om man engagerar sig för en oskyldig organism eller ett oskyldigt ekosystem – att få vara den som hjälper den här tysta varelsen att få sin röst hörd, och se till att den får bli bevarad – det är ju en ynnest utan dess like, säger Sebastian och fortsätter.

– Det finaste man kan göra i livet är väl att hjälpa någon annan. Massa människor hjälper andra människor, men nästan inga hjälper naturen. Kan jag ge skogen och dess invånare en röst är jag jätteglad för det. 

Skogen som dagis

Fröet till Sebastians skogsengagemang såddes i unga år. Han gick han inte på dagis, utan vistades i skogen hos sin farmor och farfar, med finska respektive ryska rötter. De bedrev ett fritidsjordbruk och betraktade skogen som sitt skafferi, berättar han.

– De var månskensbönder. Vi var alltid ute i skogen och plockade svamp och bär, och hämtade ved och julgran. Deras sätt har nog präglat min tanke om skog och natur. Farfar skulle aldrig göra ett kalhygge.

Under uppväxten på 80-talet fortsatte han att tillbringa tid i skogen, av andra skäl.

– Det var så där häftigt med kung fu-filmer, då var man ute i skogen och sparkade sönder högstubbar. I dag tänker man: ”fan – hur många brunpudrade nållavar har jag dödat egentligen?”, säger Sebastian, och förtydligar att arten är rödlistad.

Att naturen skulle bli en heltidssysselsättning var ingen självklarhet. Sebastian drömde tidigt om att bli gympalärare eller fotbollsproffs.

– Sen när jag blev 18 eller 19 tänkte jag att jag skulle bli naturfotograf eller naturfilmare. Men då måste man ha sånt jävla tålamod. Att sitta i ett ett gömsle i två dygn … då är det bättre att gå i skogen och leta arter. Det blir som en upptäcktsresa, och det är ju jättespännande!

Förbjöds inventera på fritiden

Titeln skogsbiolog har han hittat på själv.

– Jag kan kalla mig skogsaktivist, men min aktivism bygger på kunskap. Och kunskap kan man ta till sig i skolan, men också genom att vara engagerad. Att läsa på, lyssna, vara vän med forskare … Du kan bli naturvårdare utan biologutbildning, säger Sebastian, som dock läst miljö-, vilt- och naturvård på folkhögskola.

Kan det inte blir förvirrande att du kallar dig biolog, som är en högskoleutbildning?

– Jag säger, det finns inget sånt epitet i utbildningsväsendet. Jag har inte pluggat på högskolenivå, men numera är jag högskolelärare ibland för biologstudenter som har artkurser till exempel. Så jag vågar säga att jag är skogsbiolog, även om jag inte har nåt papper på det.

Sebastian Kirppu har varit i mediernas rampljus dels som högljudd kritiker av hur svenskt skogsbruk bedrivs, men även för att hans tidigare arbetsköpare Länsstyrelsen i Dalarna förbjöd honom att inventera arter på fritiden. Det ansågs vara en olämplig bisyssla i kombination med hans betalda arbete som naturvårdare och tjänsteman på myndigheten. 

– När en statlig myndighet skickar ett beslut till sin anställda att vi förbjuder dig att inventera skog på din fritid, och skriva rapporter på din fritid, då är det ju nånting som är jävligt fel i ett demokratiskt Sverige, säger han.

Heltidsaktivist

Med fackets hjälp fick Sebastian rätt, men har i dag sagt upp sig och arbetar heltid för organisationen Skydda skogen, som skogsinventerare och skogsambassadör. En vanlig arbetsvecka tillbringar Sebastian Kirppu mellan 60 och 70 timmar i skogen.

– Jobb är kanske hälften, andra hälften fritid.

Vad gör du i skogen på fritiden?

– Njuter. Eller inventerar, säger han med ett leende.

– Det finns ingen hejd på hur mycket skog man skulle behöva rädda, och jag kan ju inte jobba 16 timmar om dagen, det får man inte. På länsstyrelsen var det inga problem att skilja på fritid och arbete – nu är det jättesvårt, säger Sebastian, som trots fritidsarbete inte fruktar att gå in väggen.

– Jag går varje morgon till ett jobb som jag älskar. Men tittar jag ut genom rutan och det ösregnar eller om jag har en dålig dag kan jag skita att gå till jobbet. Jag styr min egen vardag. Den friheten att kunna göra så gör nog att man står ut.

Så mycket mer än skog hinner han inte med i livet.

– Jag började spela trummor när jag var 29. Att banka på dem var ju ett jättebra sätt att få ut sin vånda över att se skövling av naturen och sånt. Men sedan fem år tillbaka har jag inte haft tid med det, så det är bara natur som gäller. Flickvänner som jag har haft står väl inte ut med mig heller förstår jag, säger Sebastian, på väg tillbaka mot förortscentrumet, där hackspettsungarna lugnat ned sig.

Valt att inte skaffa barn

Han har valt att inte skaffa barn på grund av människans rovdrift på naturen, säger han.

– Om jag skulle skaffa några oskyldiga små barn som inte har bett om att komma till livet, så ska de behöva växa upp i den här soppan – det känns inte schysst.

Sedan jag fick barn känns det snarare än mer akut att rädda jorden. Om det inte är för barnen, för vem ska vi rädda naturen? 

– För naturen själv, givetvis. Planeten kommer klara sig, men det tråkiga är ju att vi människor har en sån enorm kraft att förgöra en massa oskyldiga livsformer. Medmänsklighet ska ju gälla allt liv, vare sig det är människa, träd, myra eller däggdjur. Jag är inte vegetarian, men försöker hålla mig till Kravmärkt eller närproducerat kött.

Varför är du inte vegetarian?

– Jag har många gånger funderat på att jag verkligen borde bli det. Men vi människor har svårt att ändra vanor. Mitt bullätande och mitt köttätande, det är ju inte så bra. Det är nånting jag går och grubblar på hela tiden. Människan är ju svag på det sättet.

Dragkamp om skogen

Tillbaka i Björkhagen väntar Sebastians bil. Bensindriven, eftersom en elbilsladdning inte låter honom köra de 80 mil som kan krävas för att inventera skog, förklarar han.

I dungen intill parkeringen börjar kyrkklockan ringa och vill inte höra upp, som för att påminna om den kanske viktigaste frågan, att tiden är knapp. Ska Sverige ha en chans att få ihop ekvationen som ska göra oss koldioxidneutrala i tid är skogen intecknad på en rad vis. Vindkraftstorn, textilindustri och biobränsle ropar alla efter träråvara. Hur ser Sebastian Kirppu på frågan som splittrat forskarkåren, om skogens roll i klimatomställningen?

– Om vi förbrukar fyra jordklot med hjälp av fossila bränslen och ska fortsätta förbruka fyra jordklot men med biobränsle – det går inte, suckar han, och syftar på att svenskar konsumerar resurser motsvarande 4,2 jordklot.

"Skogsnäringen är sol-och-vårare"

Eftersom växande skog binder koldioxid medan kalhyggen läcker koldioxid är det bästa för klimatet att låta en större andel av skogen stå, resonerar Sebastian, och hänvisar till den svenska naturgeografen Anders Lindroths forskning. Han har visat att hyggesfritt skogsbruk där ungefär en fjärdedel av skogen avverkas vart 25–30 år endast skapar en tillfällig nedgång i koldioxidinbindningen.

De träd som fälls bör därefter användas till långlivade produkter, enligt Sebastian. I dag blir bara drygt en femtedel av det som avverkas virke. Resten blir exempelvis bioenergi och pappersmassa.

– Skogsnäringen i Sverige är sol-och-vårare som med fina argument lurar konsumenter och politiker att tro att skogsbruket är jättebra för klimat och biologisk mångfald. De är inga onda människor, men de har en agenda: de ska tjäna pengar till aktieägarna.

Sebastian har själv arbetat under ett par år med artinventering för Stora skog AB, nuvarande Stora Enso, men fick höra gliringar.

– De sa att ”du är den dyraste jäveln vi nånsin anställt”, för jag avsatte massa skog på deras marker, berättar Sebastian, som inte hyser några förhoppningar om att förändra industrin inifrån.

Det är systemförändringar han kräver i svenska skogsbruket, och han angriper ofta politikers uttalanden. Men Sebastian Kirppu har inga planer på att själv ge sig in i politiken.

– Jag är för ärlig, jag skulle inte kunna låta mig duperas. Politiker som borde stå upp för det allmännas intresse sitter i riksdagen och driver ekonomiska särintressen. Då har demokratin hamnat på fel väg. Det är den ekonomiska diktaturen vi har hamnat i, istället för den ekologiska solidariteten vi borde ha.