Någon i min omgivning gick och funderade över när lånord egentligen slutar vara lånord och blir svenska ord. Det var uttalet av k i ord som kentaur och kemi som fick honom att undra.

Ord som börjar med k och en mjuk vokal, som e, brukar ju ofta uttalas med tje-ljud, som i kemi. Men i en del ord, som kentaur, låter k som k. Den förklaring han hade fått var att orden som uttalas med ke- i början är lånord, och det är ju de flesta av dem.

Men kemi är ju också ett lånord, så han undrade om det kanske är så gammalt att det räknas som ett svenskt ord och följer svenska uttalsregler. Så fungerar det inte, ord som vi lånar blir svenska utan att sluta vara lånord. Men uttalet har ändå att göra med hur länge ett lånord har funnits i svenskan.

Under äldre nysvensk tid, alltså mellan 1526 och 1732, dök sje-ljudet och tje-ljudet upp. Sakta men säkert gled s och k i början på ske och skinka ihop till det ljud som orden börjar med i dag. Och kök, som var inlånat från latinet, fick sitt tje-ljud i början.

Guldhaltig jord

Ordet kemi kom in i svenskan under den tiden – det var en kortform för alkemi, som kom från fornfranska alquemie, och innan dess från latinska alchymia, som i sin tur kom från arabiska al-kimaya. Al- är den arabiska bestämda artikeln som finns i alkohol och al-Quran. Kimiya kommer från ett grekiskt ord som betyder att smälta eller gjuta en metall, och innan dess från koptiska och fornegyptiska.

Det egyptiska ordet betydde svart och kan ha stått för den svarta, guldhaltiga jorden i Nildalen, men samma ord – kmt – betydde också Egypten, ”det svarta landet”.

Alkemisterna sökte efter ett urämne som skulle vara ursprunget till alla andra ämnen, och med hjälp av det tänkte de sig att man skulle kunna framställa vad som helst. Helst något som var perfekt eller kunde bidra till människans perfektion, som guld, livselixir eller ett botemedel som skulle bota alla sjukdomar.

Vetenskap var det inte, men någonstans måste man ju börja, och människan hade börjat undersöka materien på ett nytt sätt. Alkemin övergick i kemi och en del metoder för laboratoriearbete följde med. Liksom ordet. Al- i alkemi är ju bara en bestämd artikel.

Oavgjort i kexstriden

Ordet kemi kom alltså in i svenskan, först i alkemi, i tid för att gå igenom den uttalsförändring som fick k-ljudet i början att bli ett tje-ljud. Keps, kennel och kentaur kom in senare och har därför k-ljud i början. Och här någonstans börjar elefanten i k-uttalsrummet sakta röra på sig och kräva uppmärksamhet. Hur är det med kex?

I Västsverige säger de flesta tjex, i östra Sverige är kex vanligare. Tjexlaget brukar hänvisa till regeln om k framför mjuk vokal. Kexlaget kontrar med att det är ett lånord och kommer från engelska cakes. Nu kan vi ju se att ingetdera argumentet egentligen håller – men kanske kom kexen till Västsverige först, och hann därmed gå igenom k-förmjukningen?

Nej, åtminstone i skrift syns det inte till några kex alls förrän på 1800-talet. Stavningen varierade, man skrev kex, kjex, käcks, kiäks och ibland cakes, som på engelska. Cakes i bestämd form blev caksen. Egentligen var det för sent i språkhistorien för att ke- skulle bli tje-, men de som stavade ordet kjex eller kiäks uttalade det nog inte med hårt k. Eller var det diftongen i cakes (uttalat kejks) som spökade? Eller en osäkerhet på hur c i cakes skulle uttalas?

En annan fråga man kan ställa är varför kexen kallades tårtor – men engelska cake kunde även betyda småkakor eller kex på den tiden. Det blir oavgjort mellan tjexlaget och kexlaget i vilket fall som helst. Det borde ha blivit kex, men det blev både kex och tjex. I artikeln om kex i den historiska ordboken SAOB stavas ordet förresten käx, vilket beror på att den är skriven 1939, när stavningar med ä var inne.

Bingekolla på Cirkus Trump

Frågan om när ett lånord blir svenskt har inget entydigt svar.  Här hemma följer vi Cirkus Trump och säger saker som att den-och-den blev ”subpoenad”, uttalat ”sabp(w)iinad” ungefär. Den som blir ”subpoenad” blir kallad som vittne eller ålagd att skicka in bevismaterial till en domstol eller en myndighet. Det är straffbart att inte komma eller inte skicka det som efterfrågas.

När det gäller en person är det rimligast att säga att den kallas som vittne, men det blir lite förvirrande när prylar alltså också kan bli ”subpoenade”. Superhemliga papper i lådor, till exempel – de kan inte kallas som vittnen. Man kan säga att domstolen eller myndigheten har begärt in dem, förstås. Först sa vi subpoenad av osäkerhet på det amerikanska begreppets gränser och nu gör vi det alltså ibland ändå.

Men ett lånord är det inte. När vi inte bingetittar på amerikanska rättsfall heter det fortfarande att man begär in papper och kallar folk att vittna. Det finns ingen anledning att fundera på om det borde stavas sabpinad eller så. Eller uttalas på svenska, hur det nu skulle låta.

Binge- i bingetitta är däremot ett lånord, ett av de nyare. Sedan några år används det i olika sammanhang, man kan egentligen binge-göra lite vad som helst. Men det står inte i ordlistorna ännu, och det är inte försvenskat. Hur skulle man stava? Bindj? Eller skulle vi helt enkelt börja uttala det som svenska binge? Det är faktiskt samma ord – ”en binge hö” på svenska är ”a binge of hay” på engelska. När man bingeäter eller -dricker sätter man i sig hela bingen på en gång. När man bingekollar på teveserier ser man flera avsnitt i följd. Om vi skulle använda svenska binge istället för engelska binge skulle vi antagligen bingäta och bingkolla.