Trots att få partier i riksdagen pratar om klimatet i sina valrörelser är det enligt partiernas talespersoner för miljö den absolut viktigaste frågan. Detta framkommer i Sveriges radios program Klimatet i svensk politik som i två delar reder ut hur de två blocken förhåller sig till klimatkrisen.

Enda undantaget är förstås Sverigedemokraterna, som inte tycker det är en viktigt fråga som berör ”vanligt folk”. Vad L, M, C, KD och i viss grad SD alla framhäver som det viktigaste i klimatfrågan är att fortsätta konsumera, om möjligt ännu mer än innan för att boosta den ekonomiska tillväxten eftersom ”omställning kostar.” Omställning i denna kontext betyder alltså att byta ut industriella metoder som är beroende av fossila bränslen till klimatneutrala produktionssätt. Rent önsketänkande alltså.

Om man då ser på vad som dominerar valrörelsen istället för klimatfrågorna, det som de flesta partierna visar utåt som det viktigaste, så är det allting relaterat till migration och dess konsekvenser. Att klimatkrisen kommer skapa flyktingvågor utan like verkar inte bekomma någon, det gäller att ta itu dem som är här nu. Rasistiska och fascistiska idéer, förslag och retorik har kommit att dominera samtalsklimatet de senaste veckorna; vi måste på ett eller annat sätt göra upp med segregationen.

Men om målet är ökad tillväxt genom konsumtion befäster man segregationen ännu mer. Det är vissa köpstarka grupper som har råd att köpa alla miljövänliga och klimatsmarta produkter och med statligt stöd investera i grön teknologi medan andra måste tillverka dem, enligt kapitalismens alla regler.

Det är ett nollsummespel där de ekonomiska klyftorna ökar och leder till ett fortsatt eller ökat utanförskap för dem som inte har råd att köpa elbilar eller skaffa solceller till ett villatak. Möjligheten att konsumera blir ännu mer eftersträvansvärd och pengar och prylar den största måttstocken på framgång. Det är under detta långsamma våld av strukturella ojämlikhet, där fattigdom, rasism och sexism är inbyggt i samhällsstrukturen, som segregation och parallella samhällen skapas och gängkriminaliteten frodas. Get rich or die trying är ett motto allt fler ungdomar i samhällets periferi lever efter. Förstår vi inte detta kommer vi aldrig få bukt med våldet.

Vad inget av partierna pratar om är att det mesta av konsumtionen är helt meningslös, vi behöver inte överösas med prylar för att må bra. Även om pengar och prylar ger status garanterar de inte lycka eller mening. Vad vi behöver är en dräglig tillvaro på en levande planet, garanterat tak över huvudet, mat på bordet, mening och sammanhang.

Basinkomst skulle kunna lägga en grund för ett nytt sätt att leva, klyftorna skulle minska och skapa fler förutsättningar på jämlika villkor där målet inte är att konsumera mera. Där visioner för en bättre värld skulle kunna ta plats i det offentliga samtalet. Då skulle förhoppningsvis färre ungdomar dö i jakten på rikedom och en verklig omställning av samhället kunna ta vid.