Framtid – Avskaffa monstret

Som jag nämnt är det omöjligt att förutse alla tänkbara händelser som skapar vår framtid. Redan Marx varnade dagens kockar för att koka morgondagens soppa. Men ska vi skapa en värld som är generaliserbar för alla kommer det stora flertalet i Sverige få det materiellt betydligt sämre. Helt enkelt för att vår konsumtion bygger på att tid och resurser tas från andra ställen. De allra flesta maskiner bygger alltså på ett utnyttjande av andra och maskinerna kommer på sikt att vara en lyx eller något som bara är föremål för gemensamt ägande och nyttjande om vi vill ha ett jämlikt samhälle. (Fotnot 73) Olika former av ransonering och lagstiftning kring konsumtion är nödvändigt för vi har för bråttom för att vänta på att alla frivilligt ska acceptera förändringarna. ”Odemokratiskt!” kan vissa säga, men vi måste utgå från att samhället idag, där de som drabbas mest av vår livsstil inte har någon röst, är ett större demokratiskt problem. Men det är helt logiskt om vi ser på de försvars- och förnekelsemekanismer vi har. Att vi inte vill förlora det vi har. Att vi vill göra som andra för att bli accepterade. Att vi accepterar det rådande som så det ska vara och inte ser konsekvenserna av våra liv på andra platser.
 De flesta människor godkänner idag att vi ska ha ett oberoende rättsväsende. Att hämndkänslor hos den utsatta för ett brott inte ska styra påföljden. Så på vissa områden är vi för att begränsa känslor för att vi vet att de leder till orättvisa och ofta orimliga konsekvenser. Det borde också gå att tänka tanken att den formen av inskränkning av känslor också kan läggas på konsumtion av varor eftersom vi vet att det mänskliga psyket inte är skapt för den typen av frestelser vi lever med idag. Statusjakt och att ständigt vilja ha mer leder till ett enormt lidande både hos de som inte har något och hos de som nästan har allt. Begäret efter prylar är ofta starkare än välbefinnandet i att faktiskt ha dem. Idag finns regelverk för att vi inte ska kunna fuska med kvitton på jobbet, men det blir enbart en fråga om individuell moral när det gäller att vara en del i att förändra planeten för hundratals generationer framåt. Men som alltid med superkomplexa problem är det svårt att veta var vi ska börja. Ska vi förbjuda ”vår livsstil”? Nya telefoner? Att bygga nya hus? Att flyga? Bo större än vi behöver? Bensindrivna fordon i städerna? Privatägda fordon? Industriell uppfödning av kött? Exotiskt kött? En del förslag av den här typen har börjat läggas fram, även om de ofta är försedda med ett årtal. Som till exempel att Paris ska vara utan fossilbilar 2030. Jag tror att vi måste börja i att se vad planeten tål och sätta det före de exakta målen. Sen kommer någon typ av ransonering behöva ske.
 Och här finns en fara med koncept som ”en ny grön giv”. Det bygger på att vi kan fortsätta med det mesta som vi gör. Det är en plan som kan genomföras och kommer vara lite bättre. Det är också något konkret att hoppas på. För det kan kännas läskigt att börja gå i en riktning utan en färdig plan, utan karta men med en kompass för att använda Nina Björks terminologi. Men jag tror att det är så vi måste börja. Och omfamna ovissheten i omgivningen men inte på den generella riktningen vi vill mot. Det finns bra argument för att ett sådant tankesätt är livsfarligt. Inte minst de misslyckade statskapitalistiska staterna. Det kan gå snett. Frågan är om inte alternativet – alltså att inte ta tag i detta – är värre. En övergångsperiod kommer att vara smärtsam, som ett plåster som ska ryckas bort. Det sätt vi priviligierade var vana att leva våra liv. Men förhoppningsvis kan vi också njuta av vinsterna med ett enklare liv. Framförallt kan våra barn och barnbarn och generationer efter få möjlighet till drägliga liv.

I dagens samhälle är allting utbytbart. Via pengar går det att byta nästan allt mot andra saker. Din flygresa till New York kan klimatkompenseras eller rättfärdigas med att du ändå nästan bara äter vegetariskt. Jag tror att det här är en tanke som vi måste ge upp. (Fotnot 74) I de kriser som uppstått de senaste decennierna har lokala valutor dykt upp. Det är ett sätt att kunna byta resurser utan att gå via banksystemet. Och gör det enklare att bygga upp en lokal tillit och produktion. När Portugals ekonomi havererade i finanskrisen 2008 saknades pengar till sophämtning och Lissabon svämmade över av sopor. Men snart uppstod en valuta som människor som lämnade in sopor på soptippen fick tillbaka, ”lixo”. Tre månader efter att lixo införts sorterade 90 % av befolkningen sina sopor. Vi kan lösa saker tillsammans lokalt om vi får makt och förtroende. Tanken med lokala valutor är att de är kopplade till lokal produktion av varor och tjänster och ger större resiliens eftersom användarna själva är med och kontrollerar dem. Det är något som vi kommer att se mer av i det allt mer krisande samhället.
 I grund och botten tror jag att vi måste ställa oss in på att göra mindre och vara mindre effektiva. Det handlar om att lägga mindre tid på lönearbete och mer på arbete för en själv och sina närmaste. Vid en första blick känns det kanske inte utopiskt. Det är bara att börja, väl? Tyvärr inte. Att bli av med fokuset på lönearbete skulle kräva ett annat ekonomiskt system än det vi har, och det skulle krävas en global massrörelse för att genomföra förändringen.   Det gemensamma görandet tror jag är en viktig del i att göra livet meningsfullt. Några av de rörelser jag varit med i har haft ledordet Doing by doing, alltså att göra istället för att sönderanalysera alla tänkbara konsekvenser som kan tänkas komma. Det leder i allmänhet till att inget görs alls. Och det är viktigt att komma ihåg att vi inte behöver ha ett helt klart recept på framtidens soppa för att sätta igång att hacka grönsaker så länge vi har en riktning.

I boken Klimatpsykologi lyfts det fram att det krävs ganska få människor för att få i gång en större samhällsförändring. Den amerikanska statsvetaren Erica Chenoweth har undersökt ickevåldsrörelser och menar att om så få som tre och en halv procent av befolkningen aktivt deltar så lyckas de förändra det de vill. (Fotnot 75) Detta gällde såklart mindre frågor än hela samhällets omstrukturering. Men människor hakar hellre på något som är på väg uppåt än något som är på dekis. En rörelse i en riktning är det som människor just nu behöver. Något att dras med i som känns som att det är större än de själva. Det kan vara en styrka. Fridays for Future är ett exempel på den typen av rörelse. Något som många kan ställa sig bakom. Frågan är vad det hade resulterat i om inte pandemin slagit undan benen för att demonstrera och mötas på gatorna. Kanske hade nya metoder växt fram som mer direkt påverkade samhället. Demonstrationer påverkar inget. De kan vara ett sätt att skapa gruppkänsla eller bygga rörelse men de förändrar inte samhället i sig.
 ”Alla människor hatar de bedrövliga”, säger Monstret till Frankenstein och beklagar sin uppenbarelse. Vi gillar att identifiera oss med framgång och med de som vinner. Den individuella exodus mot odödlighet i att bli ihågkommen efter sin död. Det är därför alla stora berättelser slutar med att hjälten eller hjältarna klarar sin uppgift, får prinsessan, äran och makten. Här börjar jag tänka på monster. Och kanske varför jag tycker att många zombieberättelser är så intressanta. De fyller en funktion som kan upplevas som mycket mer frustrerande, men ändå mer verklig än sagorna om hjälten. De har oftast inte lyckliga slut. I bästa fall innehåller de en flykt till något annat, någon ny och osäker tillvaro, men oftast är det bilder på hur zombierna väller fram och tar över de tidigare trygga platserna. Också de är monster för vår samtid. Det är inte den bilden vi vill ha med oss, men det är den bilden som finns framför oss om vi inte tar tag i de problemen vi står inför. Frankenstein har inte heller ett lyckligt slut. Huvudpersonerna har dött och Monstret är på väg mot nordpolen för att elda upp sig själv. Prometeus stal elden – livskraften – från gudarna, Monstret använde den för att förstöra sig själv. Vårt eldande av fossila bränslen kan leda till vår undergång trots att den också skapat ett enormt välstånd för många. Kvar är Robert Walton, som misslyckades med sitt mål, men vi får inte reda på om han verkligen lärde sig något av historien om Frankenstein och Monstret. ”Hur det här ska sluta vet jag inte men jag dör hellre än återvänder i skam – utan att ha nått mitt mål. Men jag är rädd att det kommer att bli mitt öde. Dessa män, [besättningen] som inte har stöd av idéer av berömmelse och ära, kan inte frivilligt i fortsättningen uthärda de nuvarande påfrestningarna”, skriver Walton. Hans förhoppningar blev grusade av ”feghet och obeslutsamhet” hos besättningen. Men efter att ha skrivit raderna träffar han Monstret som tar farväl av den döde Victor.
 I dagens samhälle kan vi inte avkräva varandra perfektion, men vi kan kräva förbättringar. Som individer kan vi inte göra allt, vi kan inte förändra allt själva. Vi kan inte vara populärkulturens hjältar, men vi måste göra något. Vi måste försöka. Vi måste försöka tillsammans. För det är i det gemensamma görandet, organiserandet, förändringen ligger. Det är vårt vapen mot Monstret. Och slutligen i att avskaffa monstret som monster. Göra det till en varelse som vi också ser oss själva i.

Ordfront förlag 2022