DEBATT. I varje andetag är vi en del av jordens kretslopp. Vi är en del av och helt beroende av att jordens kretslopp fungerar. För vår hälsa och överlevnad.
Förra torsdagen klockan 14.00 hölls presskonferens om ”Klimatkrisen och dess hälsoeffekter” i Folkhälsomyndighetens lokaler. Det kunde vi läsa om här i Syre samma dag. Det var läkare och psykologer tillika engagerade aktivister i Extinction rebellion som höll i pressträffen och som anser att lika stor vikt ska läggas på klimatkrisen ur ett folkhälsoperspektiv som coronapandemin. Vi håller med och vi är inte ensamma om det. Det är en realitet.
Rapporter om antal döda på grund av höga temperaturer har inkommit från olika platser i världen där det varit ovanligt höga temperaturer de senaste månaderna. Det blir varmare. Det vet vi med säkerhet. Vi släpper ut för mycket koldioxid för snabbt. Men vi kan lösa det beroende på vilka samhällsval vi gör och hur.
FN:s klimatpanels rapport ”Klimat i förändring: effekter, anpassning och sårbarhet” visar att det finns ett möjlighetsfönster för oss människor på jorden att utveckla ett klimatresilient samhälle. Genom ackumulerade beslut i de olika engagemangsarenor vi verkar i kan vi driva utvecklingen längs en hållbar väg mot ett välmående samhälle med låg global uppvärmning.
Om vi gör tvärtom, gör samhällsval som åsidosätter klimatanpassning, som leder till fortsatta utsläpp av koldioxid, som låter våra arenor av engagemang präglas av exkludering, ojämlikhet, orättvisa, kunskapsenfald och ekosystemsönderfall, undermineras möjligheten för hållbar utveckling. Den vägen leder mot ett samhälle som karaktäriseras av fastlåsta system, ökade utsläpp, missanpassning till det förändrade klimatet och ohållbara utvecklingsåtgärder.
Detta är ett samhälle som på kort sikt är sårbart med större fattigdom, ekosystem i sönderfall, ojämlikt, orättvist, med höga nivåer av global uppvärmning och hög risk för klimatkatastrof. Ett samhälle utanför jordens kretslopp där det blir allt svårare att överleva.
Enligt bland andra klimatforskare Johan Rockström i studien ”Klimatslutspel – utforskande av klimatkatastrofscenarion” underskattar vi risken för ett planetärt katastrofläge vid en global uppvärmning över 4 grader.
Forskarna uppmuntrar FN:s klimatpanel att i en specialrapport undersöka vad katastrofala klimatförändringar skulle innebära för jordsystemet och människors möjlighet att överleva. Redan vid 3 graders uppvärmning kommer en tredjedel av jordens befolkning leva i områden med temperaturer som innebär hälsorisker på grund av extremt hög värme, mat och vattenbrist som gör det svårt att överleva.
Enligt klimatscenarior med fortsatta medelstora utsläpp blir det verklighet cirka 2070. Men just nu ökar vi halten koldioxid i atmosfären som saknar motstycke i geologisk hastighet. Det vill säga att vi genom klimatförändringar driver jordsystemet mot obebolighet för mänskligheten.
Vi behöver kunna definiera den existentiella risk det skulle innebära inom givna tidsramar. Det här är exempel på några termer som forskarna för fram som adekvata som: ”samhällelig bräcklighet”, ”utdöende risk för människor”, ”global katastrofrisk (att 25 procent av jordens befolkning dör)”, samt ”Worst case – uppvärmning” (att 50-75 procent av jordens befolkning dör)”. Det är viktigt för oss att förstå vad extrem risk innebär för att kunna fatta robusta beslut gång på gång.
Genom de globala målen för hållbar utveckling har vi fått karta och kompass för omställningen. Det görs redan mycket men vi måste göra mer och arbetet måste accelerera på alla plan: det personliga, lokala, regionala, nationella och globala. För att kunna göra det måste vi sätta klimatet först i politiken. Vi behöver göra aktiva samhällsval om klimatanpassning, begränsning av utsläpp och hållbar utveckling i de olika engagemangsarenor vi har tillgång till och ingår i: samhälleliga, sociokulturella, politiska, ekologiska, kunskapsmässiga och tekniska samt ekonomi och finansiella.
För att detta ska bli möjligt krävs engagemang som präglas av inkludering, jämlikhet, rättvisa, kunskapsmångfald och ekosystemförvaltarskap.
Vi, politiker och väljare, måste våga sätta klimatet först i politiken och i årets valrörelse. Det spelar stor roll vad vi gör i Sverige. Vi lever i ett av världens rikaste välfärdsländer och ett av de länder i världen som förbrukar mest energi per capita. Ställer vi om så visar vi att det är möjligt att minska vårt globala fotavtryck och vi kan verka som katalysator i andra länders omställning.
På det personliga planet har vi i bästa fall möjlighet att påverka hälften av de utsläpp vi är orsak till genom att välja hur vi transporterar oss, värmer bostaden samt de livsmedel vi konsumerar. Till detta krävs politiska beslut om hållbara investeringar som ställer om samhällssystemet. Sverige behöver en investeringsplan värd miljarder kronor för att påskynda omställningen i alla sektorer.
Klimatalliansen sätter klimatet först i våra engagemangarenor i politiken, inom ekonomi och finans, inom kunskap och teknik, för ekosystemen, i sociokulturella sammanhang och samhälleliga. Vi bygger allianser mellan dessa arenor. Klimatalliansens femton krav handlar om att göra hållbara samhällsval för att minska utsläppen (krav 1, 5, 8, 9 14), investera i klimatanpassning och hållbar omställning av system (krav 1, 12,15), säkra ekosystemförvaltarskap (krav 2, 6), utveckla jämlika och rättvisa arenor med kunskapsmångfald (krav 4, 10, 11, 13), omvandla det ekonomiska systemet från kortsiktigt till cirkulärt (krav 3,9), ställa om till ny teknik (krav 5,7). Samt följa upp utvecklingen av ett klimatresilient samhälle genom att mäta rätt saker (krav 4).
Klimatkrisen kräver nya politiska allianser. Det krävs politiska prioriteringar utifrån en krisinsikt. Det krävs politiskt mod och ledarskap. NU!
