I barndomshemmet i Sollentuna får vi se när musiken tar form tillsammans med Teds storebror Kenneth. Sången, musiken, kärleken.
Allt finns där. Att mamman mitt i allt detta klampar in och förstör deras inspelning, placerad i tvättstugan, med att fråga om de har några smutsiga kalsonger och sedan står och diggar till deras kompositioner framför tvätten är en fin inledning till Teds musikaliska äventyr.

Men det handlar inte bara om musiken, det är en stark berättelse om kärlek och hälsa. För alla som har hört Ted Gärdestads musik – och det har väldigt många gjort – vet att kärlek var ett ständigt ämne.

Han skrev musiken men inte texterna. De skrev hans bror Kenneth, och de stod varandra så nära att Kenneth kunde fånga exakt det Ted ville säga. Och det handlade om kärlek. ”Varje dag utan kärlek är en förlorad dag” säger Ted vid flera tillfällen, och det levde han efter, vilket resulterade i impulsiva beslut på kärlekens ingivelse.

Visst kan en förstå Teds storhet. Kärlek och trallvänlig musik, det krävs behärskning för att inte börja sjunga med högt i biostolen. Men för det är det ingen enkel uppgift att skildra denna begåvning.

Hannes Holm, som tidigare regisserat bland annat succén En man som heter Ove, tar sig an det hela med hedern i behåll. Platser och människor skildras tidstroget – från 1971 när Ted får sitt skivkontrakt till året när det hela tar slut, 1997 då han är 41 år gammal.

Adam Pålsson gestaltar Ted med vidöppna, blå ögon. En oskyldigt kärleksfull syn på livet som kompletteras med en imponerande stark självkänsla som speglas tydligt när han ser till att få in foten i musikens centrum.

Det sker synnerligen smidigt när han golvar Polar Musics Stikkan Andersson, spelad av en fantastisk Jonas Karlsson, som signar honom direkt. Att självaste Abba och Janne Schaffer föreslår ändringar i musiken kan inte tumma på hans självsäkerhet, förslagen kastar han enkelt tillbaka och föreslår att de kan använda ändringarna i sin egen musik istället.
Hans musik ska de inte röra. Inte Kenneths texter heller för den delen, vilket Stikkan snabbt får väldigt klart för sig.

Filmen tar med oss på en resa där vi får bekanta oss med idel storheter, några giganter redan nämnda och fler blir det. Teds vägar korsades med Povel Ramels, han levde med Lotta Ramel och förstås med Ann Zacharias, som han fick barn tillsammans med. Alla som gillade kostymer och frisyrer från 70-talet kommer att kunna njuta i fulla drag. Vi ser Ted passera klassiska Stockholmsplatser och småorter, blomstrande i 70-talsskrud, på sina Sverigeturnéer.

Det är fint, men det finaste, det jag bär med mig mest från filmen, är skildringen av den oerhörda tragik som följer med Teds sjukdom. All sjukdom syns inte utanpå och är det något en bör tala om gällande hållbarhet är det nog osynliga funktionsnedsättningar och psykisk hälsa.

Här är okunskapen i somliga fall stor och förståelsen därmed bristande. Likaså synen på det, det skamfyllda med att ”vara galen”. Hållbarhet är inte bara att bry sig om sopsortering, klimatfrågor och ekologiskt, det är också hälsa och inkludering. Kan vi hoppas på att den här filmen kan bidra till att öka förståelsen för detta?

Adam Pålssons gestaltning av Teds demonfyllda vardag är gripande. Skulle vi få se prestationen belönas med en Guldbagge vore det en vinst till en gestaltning av en psykiskt sjuk person för andra året i rad. Förra året belönades Maria Sundbom för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Flickan, mamman och demonerna där hon spelar en psykiskt sjuk mamma som precis som Ted blir styrd av demoner.

”Jag var aldrig avundsjuk på brorsan. Ville bara behålla honom för mig själv.” Filmens inledande ord från brodern Kenneth, i en fin rolltolkning av Peter Viitanen, säger en del om kärleken mellan bröderna. En kärlek som var väldigt stark men som inte räckte för att rädda Ted.

Men det räddar filmen, det är hjärtskärande att se hans outsinliga önskan att hans bror ska få vara frisk och få leva ett fungerande liv. Något vi önskar alla våra kära.