DEBATT. Snart är det val och alla lediga ytor på både stan och internet fylls med reklam för de olika partierna. Men vad är det för budskap som partierna försöker att hamra i oss? Och är det verkligen dessa frågor som är det viktigaste för oss?

Är krigen mot gängen verkligen viktigare än klimatfrågan i en tid där Europas floder torkar ut? För även om vi alla vill leva i fred så skulle det sitta fint med att faktiskt ha en planet att kunna leva på.

Om vi nu lyckas utrota gängkriminalitet men planeten dör så kan man ju undra om det verkligen spelar någon roll. Ska vi bara fortsätta i gamla hjulspår med att ständigt tillverka fler och fler prylar som trycks ner i halsen på oss genom reklam om konsumtionshets?

När kan vi släppa det föråldrade BNP måttet för att börja fokusera på andra saker som ger oss lycka och mening?

En fråga som idag, i stort sätt, är politiskt död är arbetstidsförkortning. Hur kan detta komma sig? Borde inte denna fråga vara valfläsk nummer ett? Att kunna erbjuda sina väljare mer tid med vänner och familj borde väl ändå vara en klar valvinnare?

Svaret är tydligen nej, eftersom parti efter parti släpper denna fråga. Trots att vi lever i en tid då folk bränner ut sig på löpande band och olika former att sjukdomar orsakande av stress breder ut sig i samhället. Ändå envisas vi med att jobba mer än någonsin.

År 1816 inledde Richard Owen kampen för bättre arbetsförhållanden genom att kampanja för en 8 timmars arbetsdag. Tanken var 8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars vila. Fiffigt eller hur?

Problemet i dag är bara att vi inte är lediga när vi kommer hem. Huset är inte städat och maten står inte på bordet utan detta arbete måste göras efter vårt förvärvsarbete. År 1816 var nog tanken främmande att den som förvärvsarbetar också ska bära huvudansvaret över hemmet, men det är så det är i dag.

Enligt statistik från SCB lägger kvinnor med småbarn nästan 40 timmar i veckan på obetalt arbete vilket i princip innebär att dessa personer har två heltidsjobb.

Bland vuxna i åldrarna 20-60 år lägger kvinnor strax under 30 timmar på obetalt arbete medan männen lägger lite över 20 timmar. Så i realiteten jobbar vi inte längre 8 timmar utan snarare 12. Vilket i praktiken innebär att vi är tillbaka på 1800 talet då en 12 timmars arbetsdag var norm.

Faktum är att när det engelska parlamentet år 1833 sänkte arbetstiden för barn till 12 timmar per dygn protesterade industrin och menade att fabrikerna skulle gå under.

Precis så här låter det även i dag, trots att fabrikerna inte har gått under eller produktiviteten har sänkts till följd av någon arbetstidsförkortning. Tvärtom producerar vi mer än någonsin.

Till exempel så produceras i dag fyra gånger så många truckar på Toyota Material Handling i Mjölby som för 15 år sedan, med bara dubbelt så många anställda. På SKF i Göteborg drar arbetarna i dag in fyra gånger mer än på 80-talet.

Vid en granskning av 20 industriföretag visade det sig att vinsten per anställd har ökat med 118 procent på tio år. Men vart har dessa vinster tagit vägen? Tjänar vi dubbelt så mycket i dag som för 10 år sedan? Svaret är nej.

Vinsterna har i stället gått till höjda utdelningar och höjda chefslöner.
Så vi producerar alltså mer än någonsin men ändå måste vi jobba mer än någonsin.

Sedan kommer också frågan producerar vi mer för att vi jobbar fler timmar? Svaret är nej. Tjänstemannen är de nya arbetarna och hjärnan de nya musklerna och det finns ingen människa i hela världen som kan sitta 8 timmar i sträck med fullt fokus.

Ju fler timmar vi behöver jobba, desto mindre producerar vi per timme. Om vi vet att vi ska jobba i 8 timmar så ställer vi in oss på ett maraton, låg hastighet under lång tid. Medan om vi vet att vi bara ska jobba en kortare tid så ställer vi i stället in oss på ett 60 meterslopp, vi jobbar hårdare under en kortare tid.

Det finns ingen som klarar av att springa ett maraton i samma hastighet som ett 60 meterslopp. Då skulle vi storkna kort efter starten.

Detta känner jag till av egen erfarenhet. På ett jobb jag hade kunde vi jobba helg om vi ville. Jag valde då att jobba halvdagar i stället för heldagar och insåg då till min förvåning att jag i princip fick nästan lika mycket gjort.

Eftersom jag visste att jag bara hade fyra timmar på mig så jobbade jag så det rök. En sådan hastighet hade jag aldrig orkat hålla i åtta timmar. Så det är inte säkert att sänkt arbetstid skulle leda till produktivitetsbortfall alls.

Speciellt inte med tank på folk skulle må bättre, få mer tid till träning, fritidssysslor, matlagning, relationer och på så sätt vara friskare och mer fokuserade på sina arbetsuppgifter i stället för att sitta en hel dag och titta på klockan och våndas över hur man ska få dagen att gå ihop.