Jag är ett fan av Thåström. Både som soloartist och i konstellationerna Ebba Grön eller Imperiet. En låt jag lyssnat mycket på är Imperiets version av Fred (original Hoola Bandoola band med text av Mikael Wiehe) som ställer den provocerande frågan ”Är det verkligen fred vi vill ha?”.

Detta är en fråga jag återkommer till gång på gång i årets valrörelse. Missförstå mig rätt, jag tänker inte på fred i den direkta betydelsen som i låten, att jämföra fred med krig. Utan mer i fråga om det verkligen är fred i form av ”politisk stabilitet” vi vill ha till varje tänkbart pris? Jag har redan skrivit om detta i en tidigare krönika men det är svårt att inte skriva om igen. För sen jag skrev den texten har M, L, SD och även S kommit med nya utspel som för tankarna till ett fascistiskt kontrollsamhälle.

Barn ska språktestas vid två års ålder och omhändertas om föräldrarna inte frivilligt sätter dem i förskola ifall de inte lyckas med testet, tycker L. Screena alla barn i utsatta områden för adhd redan i förskolan, tycker M, och menar att det är ett sätt att motverka kriminalitet. KD vill ha ett nytt Reva med obligatoriska dna-tester för att jaga ”illegala” invandrare, å SD tycker att det där med att rehabilitera kriminella för att de inte ska återfalla i brott är trams. Bort med Kriminalvården och inför Straffverket istället! Ja, och så sossarna då, som tycker att Danmarks idé med att tvångsförflytta människor med ursprung utanför Norden om för många av oss bor i samma bostadsområde är riktigt bra. Max 50 procent ska vi få vara innan staten ska sätta stopp. Exakt hur det ska lösas och var vi ska bo istället vill S inte svara på …

I tävlingen som sker nu om SD:s väljare går SD allt mer tillbaka mot sina egna rötter helt öppet. Det man förr bara antydde säger man rakt ut och flera av topparna inklusive Jimmie Åkesson har sagt att partiprogrammet från 1989 är det bästa program partiet haft. Ett program där bland annat adopterade barn omnämns som ”onaturliga inslag i befolkningen” som man behöver få bort, gärna genom att inskränka aborträtten så fler ”äkta svenska barn” föds. Trots detta öppnar KD för att samarbeta med SD och M hyllar dem som de som rakryggat vågat stå för att invandringen kostat samhället för mycket.

Samtidigt som allt fler uppgivet frågar sig varför alla verkar tävla om just SD:s väljare, och därför dra alltmer mot fascism, verkar ingen beredd att sluta rösta på de sittande partierna. Utanför riksdagen finns många partier som drömmer om att komma in i politikens finrum och göra skillnad. Vi har blivit ilurade att en röst på ett parti som inte kommer in i riksdagen är en bortkastad röst. Att vi behöver välja de sittande partierna för att ha ”stabilitet” i riksdag och regering.

Vilket för mig tillbaka till frågan: Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?