Bluesdrottningen från Port Arthur, Texas, befann sig under sin korta levnad i ett av historiens största sociala fenomen, den kraftfulla flower-power-rörelsen, med allt vad det innebar av folk- och rockmusik, droger, ”fri” kärlek och nya revolutionerande sociala strukturer. Under sin uppväxt var hon vild och hade svårt att finna sig själv i den tillrättalagda miljön i hemstaden. 

Men den unga kvinnan kunde sjunga! Hon upptäckte sin makalöst starka, själfulla röst, började sjunga blues och livet öppnade sig. I San Fransisco fann hon Big brother and the holding company och det stora genombrottet kom på Monterey-festivalen 1967, och hon blev den superstar hon drömt om. 
Men hon fick betala ett högt pris för framgångarna. 1970 hittades hon död på sitt hotellrum, endast 27 år, efter en överdos heroin. 

”Dom hitta' mig, dom älskar mig”

Nu har hennes tilltufsade vackra själ tagit sig ner för ett möte med mig och min omöjliga intervju. Vi möts back-stage på Woodstockfestivalen, mellan soundcheck och gig. I ett av artist-tälten sitter hon avspänt tillbakalutad, med bootsen på bordet, sjalarna och fjädrarna svajande runt huvudet och ciggen i handen.

Hon ler stort mot mig när jag kommer in och gör en inbjudande gest åt mig att slå mig ner.

Jag går rakt på sak.

Hur bra blev konserten i kväll då?

Hon skrattar.

– Jag minns inte mycket av den. De fick knuffa in mig på scen. Jag glömde bort tiden. Satt i den där bajamajan där borta. Sköt väl lite för mycket smack. Brukar inte göra det innan gig. Vet inte varför det blev så just i dag. Behövde väl jämna ut kanterna lite.

– Men dom hitta’ mig. Och dom älskar mig. Det är det som är det viktiga.

”Kärleksbudskapet var större än så”

Du pratar med publiken om ensamhet. Om att du vet vad vi alla behöver. Dina sånger handlar ofta om att ha blivit lämnad. Hur ser ett möjligt kärleksbudskap ut?

– Och det frågar du mig! Tycker du det verkar som att jag lyckats bra med kärlek?

Hon slänger ciggen på jordgolvet och trycker till den med klacken.

Spänner ögonen i mig och fortsätter.

– Grejen med rock’n’roll är att den är rytmisk. Som livet. Och den handlar om känslor. Som livet. Musiken skapar känslor. Är uppbyggd av känslor. När vi spelar upplever vi en massa känslor tillsammans, på ett sätt vi sällan gör annars. Det är kul! Där uppstår kärlek. Mellan oss som spelar och alla som lyssnar. När publiken svettas framför mig. Hoppar upp och ner och följer det vi spelar och sjunger. Det är som att älska.

Hon ser sorgsen ut.

– Jag tänker inte när jag sjunger. Jag känner bara. Jag kan känna allas smärta. Jag tror nog det existerar bra kärlek. Men för mig personligen gick det inte så bra. Män håller fram mer än de kan ge. Det är min erfarenhet. De är alltid på väg. Förr eller senare ger de sig av.

– Men erans kärleksbudskap var större än så. Den ville att alla skulle vara lyckliga. Men det gick lite överstyr. Frihet innebär ansvar också. Och det är svårare. För vissa.

”Vi förändrade världen”

Berätta om din uppväxt.

– Mina föräldrar ville att jag skulle bli lärare. Som dom. Men när jag hörde Odetta första gången bestämde jag mig. Jag skulle sjunga blues. Lyssnade på bluegrass-banden i tonåren och började sjunga med grabbarna. Primitiva självlärda musiker.

– Vi spelade hillbillymusik i Austin för gratis öl, sjöng på folkmusik-klubbar, för att det var skoj. Men jag trivdes inte i Port Arthur, det var först när jag flyttade till San Fran 1963 som livet började.

Hur var det att börja lira i band på allvar just under den här tiden?

– Vi skapade en motkultur. En revolutionär musikrörelse som skulle förändra världen. Och vi gjorde det också. En flod av magiska lp-skivor producerades. Och alla känner ju till de stora festivalerna. Hur folk vallfärdade. Musikens gigantiska medryckande och helande kraft. Vi skrev historia. Det handlade om att få sitt liv att passa ens värderingar.

– I 60-talets musikvärld fanns de möjligheterna. Jag såg alla fantastiska musiker live och insåg ännu starkare att det var där jag ville leva. På scenen. För mig var det en dröm som gick i uppfyllelse. Vi fick skivkontrakt och spelade på alla de bästa ställena.

Hon ser nöjd ut och tar en klunk av sin öl.

– San Fransiscos musikscen gav oss musiker friheten att skapa tillsammans. Och ur det växte det fram en ny sorts rockmusik. Som går till musikhistorien som en av de mest inflytelserika.

San Fransisco-soundet?

– Ja, just det. En mer framträdande rytmsektion, med mer melodisk bas och trummor som verkligen spelas fram, intuitivt och känslosamt, inte bara kompar. Cymbaler. Omfattande blåssektioner. Emotionellt välformulerade texter och sångare som ger allt i berättandet.

– Det var högt i tak och fanns många olika sångstilar, men det var slående hur hängivna många av oss var i sjungandet. Alla var äkta.

Hur blev det för dig efter den stora succén i Monterey?

– Möjligheterna blev plötsligt obegränsade. Och bandet var hela mitt liv. Jag kunde köpa ett vackert hus på landet, ha en fräsig bil, jag var på tidningarnas omslag och alla drog i mig. Vi fick kontrakt med Columbia och sålde guld på tre dagar. Klart jag kände mig älskad. Och alla behöver känna sig älskade och stolta över sig själva. Det är det som är ambitionen. Det handlar inte om jakt på status och pengar.

– Det handlar om kärlek. Massor av kärlek.

”Det var inte meningen”

Sen lämnade du Big Brother och startade Kozmic blues band. Varför då?

– Vi var klara med varann. Det var dags att gå vidare. Jag ville växa ytterligare och bli bättre.

Blev det så med Kozmic?

– Ja till en början i alla fall. Rösten utvecklades och slipades ytterligare med det bandet. Med Paul (Rothchild), producenten. Vi gjorde succé. Men drogmissbruket i bandet gick överstyr. Många vänner runt omkring mig dog. Men jag tänkte alltid: det kan inte hända mig. Mitt folk är pionjärer. Vi är tuffa. Och med de generna kommer jag klara mig.

– Jag tog inget innan vi spelade. Kämpade verkligen emot. Och till slut blev jag helt ren. Jag hade bestämt mig för att nu var det nog.

Vad var det som hände, den där sista natten?

– Jag var lycklig när jag fick sjunga och möta min publik. Känna deras kärlek. Jag hade svårare med min tid utanför scenen. Killarna i bandet hade sina tjejer som de gick hem med. Men jag gick hem ensam. Det var svårt att vara jag i allt det där. Alla visste att jag lagt av så ingen oroade sig för drogerna längre. Men när jag kom hem till hotellet den här kvällen, så tänkte jag att jag skulle ta en sista sil. Jag vet inte hur det gick till, men det blev för mycket. Det var inte meningen …

”Buried alive”

Vet du att Pearl släpptes tre månader senare och sålde fyra miljoner ex? Och att Me and Bobby McGee blev din största singel någonsin? Du kallas bluesens moder och har själv gått till historien som en av vår tids allra största sångerskor.

– Jag hade det på känn i studion. Plattan blev riktigt bra. Jag var förtjust i den. Vi hittade verkligen rätt där. Mercedes Benz blev det sista jag sjöng in.

– Och jag hann tyvärr inte lägga sång på Buried alive in the blues. Men den blev ju bra, också som instrumental, och ni får försöka föreställa er hur jag skulle ha sjungit den. Min blues.