De internationella överenskommelserna om vad som måste göras för att hejda klimatkrisen var redan otillräckliga. Sen kom kriget – och Ryssland började använda sin fossilenergiexport som vapen. Medan värmeböljorna slår över Europa startas gamla kolkraftverk om och det är full fart på oljefälten. Men istället kan det här bli en möjlighet att ställa om, skriver Simon Holmström.
DEBATT Ett fruktansvärt krig slungar Europa i energipanik med brådstörtad expansion av fossil energi. Samtidigt slår värmeböljor till med en påminnelse om fossilförbränningens baksida. Är detta den kris som äntligen får oss att fatta de nödvändiga besluten?
Egentligen är rekordtemperaturer, skogsbränder, torka och undantagstillstånd något vi inte borde förvånas av längre. Klimatologerna har länge förkunnat att vi måste vänja oss vid ett klimat som är åtminstone 1,2 grader varmare än under förindustriell tid. Världsmeteorologiska organisationen (WMO) varnar vidare att det nu föreligger en 50/50-risk att höjningen av den globala medeltemperaturen under något av de fem kommande åren kommer att nå upp till 1,5 grader. Därpå följer en allt mer sannolik risk för 2,4 graders upphettning om världens länders klimatmål består, enligt Carbon tracker.
Samtidigt i Europa pågår en fossil guldrusch – allt för att värja sig mot tömda europeiska gaslager till vintern i hotet om minskade ryska energileveranser. Norge pumpar ut allt vad de har ur sina olje- och gasfält, Danmark planerar öppning av nedlagda produktionsställen och Frankrike återstartar kolkraftverk.
Glasgows klimatpakt har alltså blivit överkörd – en överenskommelse mellan 197 länder vid klimattoppmötet Cop26 förra året med en tydlig beställning till länder om uppdaterade klimatlöften. Att enbart en handfull länder har skärpt eller utlovat att skärpa sina mål närmare Parisavtalets 1,5-gradersmål, vilket framkom vid Cop27:s förmöte i Bonn i juni, är ett fiasko.
Kriget i Ukraina är inget mindre än en katastrof för klimatet – självfallet också genom kriget självt. De uppsprängda oljedepåerna i Ukraina har i början av juli utsläppsberäknats till minst 42 000 ton CO2. Lägg till de energiresurser som krävs för att föra krig.
Men den största förlusten kriget fört med sig är de minskade möjligheterna att föra en global klimatpolitik. Klimatdiplomati går inte att föra utan tillit och samverkan. Med okoordinerade, till viss del självvalda insatser, innebär detta i förlängningen att utsläppen kommer att fortgå med ökande frekvens av extremväder vilket i sin tur skapar fler konflikter i världen när naturresurser sinar. Med en ökande konkurrens om naturresurser försämras det säkerhetspolitiska läget vilket leder oss in i en negativ spiral.
Den optimistiske skulle emellertid säga att kriget ruskat om våra samhällen och gjort dem redo för ett historiskt skifte. Tidigare europeiska erfarenheter visar dock inte sådana entydiga resultat. Naturgassatsningen inom Energiunionen som kom igång i kölvattnet av Rysslands annektering av Krim 2014 blev minst sagt ett misslyckande. Förbättringen av infrastrukturen för LNG – en av de större paradsatsningarna sedan 2015 – lyckades inte bryta beroendet. Suget av rysk gas har sedan dess snarare ökat.
Det faktum att EU-kommissionen på löpande band lanserat flera utspel och nya strategier för att möta energipolitikens geopolitiska faktorer demonstrerar att varken Energiunionen eller Fit for 55 paketet var tillräckliga för att minska fossilberoendet.
Men även de nya besluten lämnar mycket att önska. De finansiella medel som nu görs tillgängliga för fossil infrastruktur, inte minst genom att grönmåla gasen i taxonomin, förhindrar den förnybara utvecklingen. Det fokus som istället skulle behövas är större investeringar i teknikutveckling, integrerade elnät, smidigare överföring av elöverskott och etableringen av bland annat havsbaserad vindkraft.
Sent har EU insett att beroendet av fossila bränslen är dess största hot mot en fredlig och hållbar samhällsutveckling. Det krävs ännu att inse att en vetenskapligt baserad och målmedveten klimatpolitik är av de viktigaste politiska verktygen för att hålla planeten i balans och avväpna aggressiva autokratier. Med en sådan kan kriget på allvar ruska om vår europeiska gemenskap till det bättre.
